Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lena Anderssons godnattsagor om förorten

Tensta Torn, studenbostäder i Tensta.
Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
Prins Bertil inviger miljonprogrammet i Skärholmen 1968
Foto: THOMMY FJÄLLBORG / SVENSKA BOSTÄDER
Området Blåkulla i Hagalund
Foto: MAGNUS WENNMAN / EXP
Författaren Lena Andersson debatterar förorten.
Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ/IBL IBL

Varför vill vissa debattörer döma ut hela stadsdelar som människofientliga? Dan Hallemar skriver om det eviga kriget mot förorten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det finns en klyfta mellan stad och land, mellan medelklass och arbetarklass, som Göran Hägglunds tal om verklighetens folk satte fingret på, skrev Therese Bohman här i Expressen i går. 

Det glappet gör i sin tur, menade hon, att berättelser som beskriver denna klyfta, från platser som befinner sig bortom det urbana centrumet, riskerar att ogiltigförklaras. 

Vips kom Lena Andersson och bekräftade hela hennes tes med en distanserande text – med tillhörande folktomma fotografier – om miljonprogrammet i Dagens Nyheter. Hon berättar hur mycket de som skapade det här egentligen hatade människorna. Om hur hopplösheten finns i platsens DNA. 

Det är en godnattsaga som döljer det faktum att samhället ekonomiskt har svikit fattiga och utsatta.

Så vilka var egentligen drivkrafterna bakom efterkrigstidens stadsbyggande? 

Läser man de dokument som finns för byggandet av i stort sett allt i Stockholm efter 1965 så kan man se att, förutom stora villa- och radhusstadsdelar, så var den huvudsakliga drivkraften täthet, sociala nätverk, bostäder för alla, sociala resurser – och blandning. 

Landsbygden inspirerade förorten

Funktionalismen och modernismen hittade mycket av sin drivkraft inte hos arkitekten Le Corbusier utan i landsbygdens Sverige. I idén om byn. Detta kombinerades med en stark tro på ökad konsumtion och välfärd. 

Lena Andersson skriver att de som planerade miljonprogrammet och dess bostäder inte ville att människor skulle handla, "kommersen ansågs då som nu tala till låga begär". Då kan man undra varför Skärholmen fick ett så stort centrum, och nu har ett av stadens mest livfulla och fina torg. Stockholms mest blandade och levande stadsdelscentrum i Kista byggdes kring kommersen och ligger på bilfritt gångavstånd från Husby. Ingenstans är den blandning som är själva definitionen av en urban miljö så stor som just i Kista. I Mälarhöjden i södra Stockholm har villabor börjat vallfärda till miljonprogrammet i Bredäng för att få uppleva stadsliv, för att få människor, blandning och något annat än den tysta, stilla villagatan. 


LÄS MER: På natten tillhör stadens tomrum de unga 


Just nu pågår förändringar av stadsdelar som funnits i 50 år. De kommer att behöva renoveras och byggas om. Då finns möjligheter att förstärka intentionerna som fanns där från början, intentioner som uppskattas av de som bor där, och lägga till sådant som saknas. Alla grannskap saknar något. Att då säga att det sämsta från flera världar "finns i förortens DNA" är olyckligt.

Jane Jacobs kritiserade modernisterna

Det främsta argumentet som stadsbyggnadsskribenten Jane Jacobs lyfte fram i sin kritik av de stadsbyggare och politiker som ville riva hennes stadsdelar – modernisterna – var att de inte ville förstå platserna de ville utplåna. De nöjde sig med att fördöma från ovan. Dåligt DNA. 

Det hade i sin tur att göra med att de inte ville förändra fattigdomens orsaker utan utplåna dess platser och därmed sin skam över den. Kanske ska man tolka den ständigt återkommande viljan att förklara vissa stadsdelar som människofientliga som en del av samma drivkraft. Det känns alltid lättare om vi kan skylla på någon annan.  


LÄS MER — Dan Hallemar: Internet behöver byggas om  


Men Jacobs motargument var att för att förstå staden måste man ner på gatan och förstå vad som händer. Förstå vad folk gör, förstå vilka människornas drivkrafter är. Så kan en förändring och ett bevarande med rätt utgångspunkt påbörjas. Reportrar och fotografer som återberättar gamla godnattsagor kommer inte göra det jobbet.


Dan Hallemar är skribent på Expressens kultursida och förläggare på Arkitektur förlag. Tillsammans med urbanhistorikern Håkan Forsell gör han podden "Staden".