Lekfulla bröder utan politiska pekpinnar

RECENSION. Ett utomjordiskt besök beter sig som ett picknickande sällskap och dräller istället för skräp lite främmande naturlagar efter sig. Eller så lackar själva universum ur på ett gäng klåfingrigt vetgiriga vetenskapsmän och börjar utsätta dem för allsköns tricks. 

Se där två scenarion ur de framlidna ryska science-fiction-bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs ymniga bokproduktion. Det förra, ”Picknick vid vägens slut” fick Andrej Tarkovskij att göra filmen ”Stalker” och det senare utspelas i deras ”En miljard år före världens slut” som nyss kom, precis som den förra, i svensk översättning av Ola Wallin. 

Det finns en stark tendens att tolka in samtidens problem och utmaningar i sf-genren; ”Stalker” ”förutsåg” Tjernobyl och Karin Pettersson i Aftonbladet (15/12) vill döpa om genren till ”eko-realism”. Ständigt detta nyttoperspektiv, att genrelitteratur alltid ska göra samhällstjänst och inte får finnas i egen rätt. 

I ”En miljard år före världens slut” från 1976 är det naturligtvis lätt att se en kritik av sovjetsamhället. ”Ett manuskript som hittats under egendomliga omständigheter” lyder underrubriken – något mystiskt har redan hänt och varje kapitel inleds mitt i en mening, bortriven eller utsuddad.

Idén till boken fanns sen länge men skrevs först efter den så kallade Chejfets-affären 1974, där en rysk-judisk författare anklagades för anti-sovjetisk agitation och där Boris Strugatskij inkallats som vittne. Historien om en grupp vetenskapsmän som bor i ett höghus på Hjältarnas gata i Leningrad och som under några heta sommardygn råkar ut för oförklarliga och skrämmande händelser kan naturligtvis tolkas i detta ljus. 

Men det finns också ett drag av den typiskt ryska fantastiken i romanen, där otroliga saker likt Gogols bortsprungna näsa kan ske. Huvudpersonen fysikern Maljanov som är i färd med att kanske lösa ett problem med rymdens ”interstellära damm” är gräsänkling med katten som enda sällskap och hustrun Irka och sonen Bobka hos svärmor. Så fort han kommer vidare med sitt arbete störs han av lyxiga varuleveranser, främmande dambesök, felringningar och oväntade självmord - en inledning till det alltmer ökande ”tryck” som han och hans kolleger utsetts för. 

Brödernas stil är en humoristisk och hallucinatorisk blandning där ett mycket realistiskt beskrivet sovjetiskt vardagsliv med te, alkohol, filosoferande, köer och misslyckade vitsar, har spetsats med något svävande och gastkramande. Som i en dröm, ett rus eller en förgiftning. Och alltihop strösslat med referenser från Arthur C. Clarke till Vladimir Majakovskij. 

Där fångar hon också sf-genrens kärna, att inte vara i någons tjänst eller ha ett allegoriskt uppdrag.

Vetenskaparen och författaren är brödernas eviga janusansikte (Boris var utbildad astronom), de som såväl forskar som fabulerar och, som matematikerkollegan i boken påpekar, ”Gudskelov bara behöver papper och penna för att kunna arbeta”.

Den amerikanska sf-drottningen Ursula K. Le Guin imponerades av bröderna Strugatskijs förmåga att skriva liksom ”ideologiskt likgiltiga”; hon ska ha varit förvånad över att ”de skrev som fria människor”. Där fångar hon också sf-genrens kärna, att inte vara i någons tjänst eller ha ett allegoriskt uppdrag, utan att med mantrat: ”Tänk om?” spekulera och uppfinna.

Där var bröderna Strugatskij mästare i sitt lekfulla envig med ett gåtfullt och gäckande universum.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida