Om Nobelpriset inte säckar ihop - ge det till Tokarczuk

Polska Olga Tokarczuk borde kunna få Nobelpriset, skriver Nina Lekander.
Foto: Ariel förlag
Olga Tokarczuks "Spel på många små trummor"
Foto: Ariel förlag

Om Nobelpriset inte helt säckar ihop borde polska Olga Tokarczuk vara en kandidat.

Nina Lekander läser återutgivna noveller och försöker hänga med i trumslagen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Den här underbara boken är lika svår- som lättläst. Språket är så galant och smidigt och fantasifullt och utmärkt översatt. Temata så elegant framförda novellerna igenom.

Men. Det gäller att hänga med i de historiska och geografiska trumslagen. Ena stunden är vi på ett lyxhotell någonstans i Europa, skildrat genom en städerskas skarpa ögon och livliga intellekt. 

Hon är expert på att läsa av rummen och konstaterar: ”Att bara städa räcker inte. Återstoden av gästens kvardröjande personlighet måste bekämpas av min egen opersonlighet.” 

Hon iakttar till exempel vissa kvinnors beteenden, de lägger sig utan att tvätta bort sminket på det att kuddvaren visar deras ansikten, ”dessa Veronikas svettedukar”.

Julia Pastranas öde

Och i rum 224, där ett japanskt par bor … varvid man i fotbolls-VM-tider kommer att tänka på de japanska både fansen och spelarna. I detta dubbelrum finns inte ett spår av stök, paret efterlämnar inte ens något slags doft. Städerskan blir rörd medan hon ”insuper deras frånvaro”. Dessutom ger de alltid dricks, mynt prydligt arrangerade på kudden.

Andra stunden är vi i Wien, sent 1800-tal. Utan att nämna namnet beskriver här Tokarczuk ”världens fulaste kvinna”, det vill säga ”apkvinnan” Julia Pastranas fruktansvärda öde. 

Dock inte ur hennes utan från cirkusimpressarions och sedermera makes perspektiv. Det är förfärlig läsning; det finns ingen hejd på de olika historier som denne man berättar om den arma varelsen. Samt om hennes lika missbildade barn. Döden. Mumifiering. The show goes on.

Och poff! Hamnar vi i schweiziska Raten 1675, där en slottsherre bestämmer sig för att sätta upp ett skådespel, ”Erövringen av Jerusalem”, med en hoper motvilliga bönder och drängar i rollerna. ”Vi måste göra det som är onödigt”, förklarar han.

Från Tove Jansson till Franz Kafka

Jo, det är många i dessa noveller som gör onödigheter. De är ofta nödvändiga. Om än kusliga. Undantagsvis kärleksfulla.

Att som gift kvinna resa till en stad för att träffa en berömd författare i preussiska Allenstein, en man hon en gång har legat med. Lite Ester Nilsson-varning.

Att låta sig invaderas av fantasier om dubbelgångare; allt och inget kan hända på samma gång. På så vis påminner texterna ibland om den Cortázar som en av gestalterna läser (i Warszawa förmodligen 1980, mitt under strejker och protester).

Ytterligare författare som kan falla en i tanken är Michel Tournier, Tove Jansson, Franz Kafka och somliga patafysiker. De fick aldrig Nobelpriset i litteratur, men såvida det inte helt säckar ihop borde vi kunna vänta oss ett till Tokarczuk vad det lider. Den barska Szymborska som belönades 1996 skulle då vinka glatt från sin poetiska himmel.


NOVELLER

OLGA TOKARCZUK

Spel på många små trummor

Översättning Jan Henrik Swahn

Ariel förlag, 389 s.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Nina och Simone – ett feministiskt drömspel".