När Leif Zerns farmor dog 1950 införskaffade fadern en motorcykel. Familjen hade, som så många andra arbetarfamiljer i Tage Erlanders Sverige, köpt sommarhus på landet. Men eftersom fadern inte ville avstå från att läsa kaddish över sin mor åkte han fram och tillbaka till stan två gånger om dagen. Varje morgon, varje kväll, i tre veckor. Länken mellan generationerna fick icke brytas.
En mer rörande bild av juden som vattnar sina rötter mitt i den svenska folkhemsmoderniteten är svår att tänka sig. Leif Zerns minnesanteckningar om sin barndom är full av sådana ögonblick.
Ofta söker de sin konkretisering i samma metafor: skuggan. Den finns i moderns, kvinnan som konverterade till judendomen för kärleks skull, vilsna blick. Sveper över väggarna i den assimilerade, men likväl främmandegjorda familjens Söderlägenhet. Befinner sig ofta vid faderns sida, manifesterad i den trogna kamraten Calle som inte släpper en antisemitisk jävel över bron.
Därför är det lätt att förlåta Zerns meditation för en viss händelselöshet. Det är nämligen virtuost berättat, med fingertoppskänsla för pregnanta detaljer och avslöjande karaktärsdrag. I synnerhet i de flyhänta skisserna av faster Rosa – rädd för allt, generös intill det självutplånandes gräns – och farbror Hugo, flyktingen från Riga som blev skräddare och visste att behandla ett stycke flanell.
Efter hand kompletteras de två världarna som Zern växer upp och försöker hitta sin plats i – den prosaiskt svenska och den regelvårdande judiska – av en tredje: konstens, inte minst teaterns och filmens, tröstande.
I den söker sonen en stunds bekräftelse tillsammans med fadern. Efter hand blir den förra student, akademiker och senare uppburen teaterkritiker. Men faderns, som efter att ha gett upp drömmarna om en egen klädaffär och i stället nöjt sig med en tobaksbutik, resa antar snarare konturerna av Willy Lomans i En handelsresandes död. En tillfällighet?
Bucklorna på bilen blir allt fler, höften värker ont. Han hamnar på Södersjukhuset, vandrar in i demensens – eller om det är depressionens – dimmor.
Det är gripande, men tappar aldrig behärskningen. I bokens smärtpunkt glöder kärleken som varmast. Jag misstänker att Zerns bok kommer att ha en lång livslängd.