Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

GW:s revanschlusta kostade två äktenskap

Leif GW Perssons är klar över sina egna drivkrafter i de nya yrkesmemoarerna. Foto: OLLE SPORRONG
GW Persson intervjuas av Expressens Karin Sörbring på kontoret i Solna. Foto: OLLE SPORRONG
Leif GW Perssons "Wille Vingmutter, mästerdetektiv. Berättelsen om mitt yrkesliv" Foto: Albert Bonniers förlag
Anna Andersson, kulturredaktör på Aftonbladet, skriver om Leif GW Perssons yrkesmemoarer. Foto: Elvira Pihl/Aftonbladet

Leif GW Perssons yrkesmemoarer är uppfriskande ärliga om både girighet och revanschlystnad. 

Anna Andersson läser om ett liv som levts på första parkett när det moderna Sverige blev till.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Leif GW Perssons arbetsmemoarer börjar i Chicago i slutet av 70-talet. Hans stadigt uppåtgående karriär har några månader tidigare torpederats av Gejier-affären. Nu har han med hjälp av inte en lögn men väl ett förtigande av sanningen tagit sig till USA för studiebesök hos poliser i olika delar av landet. 

Överraskande detaljerat, med tanke på att det är 40 år sen, beskriver han fall han fick följa med på. Precis som de amerikanska kriminalteknikerna placerar ut små gula koner vid alla tomhylsor de hittar, markerar Persson detaljer som han lovar att återkomma till under berättelsens gång. 

Leif GW blev Wille Vingmutter

För efter Chicago backar han bandet och berättar från början om hur det gick till när Gustavs grabb, gemenligen kallad professor Wille Vingmutter av sina klasskompisar, byggde den framgångsrika karriär som gjort honom rik som ett troll, omåttligt populär men ändå inte riktigt nöjd. Det var ju Vetenskaplig Detektiv han skulle bli – men det kom lite för mycket emellan.

Jag tror att en av orsakerna till att vi så gärna lyssnar på Persson när han pratar brott är att han gör det så konkret. Han utgår från faktiska omständigheter, empiri och fakta, och försöker slå fast hur mordet gick till. När, var och varför skedde det och till sist vem som gjorde det.

Men under vilka omständigheter mördaren växte upp skiter Persson i. Strukturer-schmukturer, liksom, varje brottsling har sitt eget motiv. (Han skriver också kritiskt om den sociologiska prägel som kriminologin fick när den introducerades som egen disciplin i Sverige i skarven mellan 1960- och -70-tal; ett olyckligt utslag av tidsandan, menar han.)

 

LÄS MER – Maria Edström: Persson är bäst när han skildrar utredningsarbetet 

 

Det är samma sak när han ska berätta om sitt eget yrkesliv. När han redogör för de faktiska omständigheterna har berättelsen den trygga och självklara ton vi är vana vid. Som den statistiker han är tycker han om att kvantifiera – så här många statliga utredningar deltog jag i – och är också noga med att när det går backa upp historien, till exempel med sparade anteckningar (som från Chicago, därav detaljrikedomen). Metodiskt tar han oss genom sin utbildning – formell såväl som informell – och ut i yrkeslivet. Empiri och fakta.

GW är öppen om girighet

GW är också klar över sina egna drivkrafter. Uppfriskande öppet skriver han om sin monetära girighet och revanschlystnad och han är också mycket medveten om vad det kostat: två äktenskap, tid med barn och barnbarn, hälsan.

Men ibland är det som att han förlorar sig i detaljer på bekostnad av helheten, strukturen om man så vill. Vi får till exempel oproportionerligt mycket om de första åren i skolan, med en orättvis och taskig fröken vars behandling gav ett blåmärke som fortfarande ömmar. När Persson tvärtemot hennes profetia blir professor skickar han ett brev om saken till den då över 80-åriga kvinnan, ”fortfarande pigg som en ärta”. Det är som att han först nu, när han i detalj skriver om det, processar vad han varit med om.

Att han inte tagit ett steg tillbaka och sett hela bilden verkar också tydligt i porträttet av mamman i förra boken, ”Gustavs grabb”. Det blev hårt, vilket han här skriver att han har dåligt samvete för. Han vill därför ge henne en viss upprättelse – hon må inte ha sett till sonens emotionella behov, men hon lagade god mat och all den markservice hon stod för gav tid och tankeutrymme för en mästerdetektiv i vardande.

Ett yrkesliv värt att läsa om

Kanske är det detta processa-medan-man-skriver-skrivande som gör att delar av boken känns lite skissartade. I sitt eget liv är Persson alls inte omedveten om strukturer, hans förra bok hade ju undertiteln ”Berättelsen om min klassresa”, och även här funderar han mycket över vilken roll hans arbetarklassbakgrund har spelat. Men när han ska skriva om det blir det ordrikt med upprepningar och stickspår, långt ifrån de sakliga redovisningarna av mordplatser, intriger i regeringskansliet eller kriminologisk statistik. 

 

LÄS MER: Leif GW Perssons samlade krönikor i Expressen

 

För vet ni, Leif GW Persson har verkligen ett yrkesliv värt att läsa om. Han har under decennier befunnit sig i en unik skärningspunkt mellan akademi, politik och kultur och om han inte själv var inblandad så satt han på första parkett vid många såväl omvälvningar som skandaler av politisk och/eller rättslig natur. När han berättar om det han sett och varit med om gör han det emellanåt mycket bra. Bättre än de allra flesta, som han själv skulle ha sagt.

 

Leif GW Persson är medarbetare på Expressen. Boken recenseras därför av Anna Andersson, kulturredaktör på Aftonbladet. 

 

LEIF GW PERSSON

Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv

Berättelsen om mitt yrkesliv

Albert Bonniers förlag

543 s.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!