Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Leif GW Persson: Gustavs grabb

Leif GW Persson.
Foto: Torbjörn Jakobsson
Anneli Jordahl läser Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SJÄLVBIOGRAFI
LEIF GW PERSSON | Gustavs grabb - berättelsen om min klassresa | Albert Bonniers förlag. 380 sidor

Vad är det med buttra "bufflar" med machoattribut som får alla att knäa? I Finland heter motsvarigheten Jörn Donner. Skillnaden är att Donner härstammar från överklassen medan Leif GW Persson är byggnadsarbetaren Gustav Perssons grabb. Vilket är intressant, med tanke på att överklassen har en solidare grund att stå på och därmed ett större spelrum för excentricitet. Fråga Suzanne Brögger eller Annette Kullenberg, båda har skrivit en del om saken. Arbetarklassen tenderar snarare att uppföra sig oklanderligt och ängsligt artigt när de får utrymme i offentligheten. Inte Leif GW Persson.
Det finns ett starkt sug efter klassreseskildringar, men det här är falsk marknadsföring. Leif GW Persson har i själva verket skrivit en karriärists memoarer som tar avstamp i arbetarmiljö. Och han tänker oftare i psykologiska termer än han relaterar till klass. Förvisso har författaren gjort en rejäl klassresa genom folkhemssverige. Ingenjör hoppades fadern på när han stolt noterade vilken klipsk grabb han fått. Men den hårdpresterande sonen reste längre än så, blev professor i polisforskning och prisbelönad deckarförfattare.
Men den klassresan analyseras knappt. Visst gör han bort sig vid någon överklassmiddag och får veta att han bor på fel sida av Odengatan. Men under läsningen suktar jag efter kriminologens nystande i ledtrådar: Gustavs grabb som fallstudie där beteenden relateras till social bakgrund. Vad som beror på arv eller miljö är förvisso svårt att slå fast. Men man kan fundera och ställa frågor, som Ronny Ambjörnsson gör i klassreseklassikern Mitt förnamn är Ronny.
Som memoarförfattare med litterära anspråk berättar Leif GW Persson medryckande och med all den "fallenhet för att berätta skrönor", som han berömmer sig med. Karakteristisk kapitelrubrik: "Jag lärde mig runka på fysiklektionerna i Norra real".

Professor Wille Vingmutter - så blev han kallad av klasskamraterna som liten - är duktig på skryt och skrävel, om inkomster, titlar och studieresultat. Typiskt för klassresenärer. Känslan av att inte vara någonting utöver sina egna prestationer. Typiskt är också att visa upp ett materiellt välstånd. Ny dyr bil när medelklassen kör äldre modeller med patina.
Gustav Persson var med och byggde Stockholms tunnelbana. När frun var sjuk lät han sonen följa med till jobbet. Ibland satt den lille i knäet när pappan körde ångvälten.
Där modern brast i omvårdnad blev pappan en varm famn. En ljus fadersgestalt påminnande om Åsa Linderborgs pappaskildring i Mig äger ingen, minus alkoholmissbruket.
Modern står däremot för mörkret. Hemmafrun som stundom trappstädade, lärde sig sonen att avsky och utmana när hon intrigerade och simulerade sjukdomar.

När pappan får en trettio kilo tung sten i huvudet och kläderna anländer hem som ett blodigt bylte inser sonen att tillvaron inte är lika trygg som han trott. Pappan klarar sig mirakulöst, men sonen grips av en ihållande oro. Här saknas en klassanalys. Olycksfallsrisken hör till en kroppsarbetares vardag, än i dag. I snitt omkommer en byggnadsarbetare i månaden. Kommer du hem i kväll, pappa?
Gustavs grabb är som ett grekiskt drama om den goda fadern och den onda modern och pojken med guldbyxorna som slits mellan dem. Leif GW Persson är en dramaqueen som ser världen och mänskligheten i svart eller vitt. Den så kallade Geijeraffären, om vilka politiker som gick till prostituerade, drabbar honom så hårt att han är nära självmord. Och just här förlorar berättelsens sin snygga puls i allt redogörande. Vissa ska rentvås, andra ska hängas.
Modern blir aldrig rentvådd. Ångesten river i hjärtat på den högmodige och karismatiske - utåt sett lyckade - kriminologen som bedövar sig med arbete och alkohol. Uppkomlingens arvedel är den ångest som modern åsamkat honom, förklarar Leif GW Persson.
Den har inte med klassresan att göra.

Anneli Jordahl
kulturen@expressen.se

Leif GW Persson är kolumnist i Expressen och gästrecenseras därför av författaren Anneli Jordahl.