Legendariskt mode i krigets skugga

Att ingen ännu gjort en film om Lee Millers liv är obegripligt: Det får Ernest Hemingway att framstå som en alkoholiserad amatör. Enda rimliga förklaringen jag ser till att Hollywood inte kastat sig över det är att ingen skådespelare har rätt look, i skärningspunkten mellan Ingrid Bergman och Grace Kelly.

När en viss Condé Nast 1927 råkade rädda henne från att bli överkörd på Manhattan och gjorde henne till modell i Vogue var hon 20 år. Då hade hon redan hunnit rymma till Paris från småstaden Poughkeepsie, hämtas hem av pappan bara för att skriva in sig på en konstskola i New York. Efter några år blev det Paris igen, där hon genast sökte sig till konstnärskretsarna, brädade Man Rays dåvarande älskarinna Kiki de Montparnasse och blev både modell och musa, samtidigt som hon utvecklade sitt eget fotograferande. 

Brittiska Vogue

Snart tröttnade hon på den svartsjuke surrealisten och förde under en tid ett kringflackande liv på tre kontinenter. När andra världskriget kom blev hon krigsfotograf åt brittiska Vogue, men också åt den amerikanska armén. Det är, summariskt, första halvan av hennes liv. 

Många av Millers bilder är allmänt kända, men inte alla vet vem fotografen är: De båda misshandlade lägervakterna som står på knä i en källare i Buchenwald. Kvinnorna i märkliga skyddsmasker i vid ingången till ett skyddsrum i London 1941. Eller självporträttet när hon sitter i ett badkar i München 1945, med de amerikanska M1943-armékängorna stående på golvet framför och en liten inramad bild på badkarskanten av badkarets ägare: Adolf Hitler.

LÄS MER – Nils Forsberg om hur IS hotar världens kulturarv 

Tyska bomber

Kulturhusets utställning är ingen turnerande historia utan en egen produktion i samarbete med sonen Antony Penrose och Lee Miller-arkivet i East Sussex. Till skillnad från andra millerutställningar, som den på Mjellby konstmuseum 2009, är det inte bilderna från surrealisttiden eller kriget som står i fokus, utan hennes modefotografi.

Där var hon något av en pionjär när modefotot flyttade ut från mondäna salonger och studior till gatan. Under kriget var det till viss del nödvändigt, i London hade Vogues fotostudio träffats av tyska bomber. För den som är minsta begiven på brittisk 1940-talsstil är det som en dröm vävd av ull och tweed. En del plagg är omsydda uniformspersedlar men i fotona trollas kantig bylsighet bort. Förmodligen är det hennes bakgrund i Paris avantgardekretsar som gör att hon inte räds djärva bildsnitt och skuggor.

LÄS MER – Nils Forsberg: Låt Christer Björkman sköta Venedigbiennalen!

Mannekänger under Blitzen

Och ibland syns kriget i fonden, som tegelhögar och ruiner. Man liksom anar David Niven i RAF-uniform och rynkad panna alldeles utanför bild, och hör flyglarmet ljuda. Från en radio någonstans hörs Vera Lynn. På ett flygfält närmare Kanalen lyfter en division Spitfires.

Modefotografi är inte omoraliskt ytligt i tider av krig och elände. Det handlar om att upprätthålla en normalitet under de svåraste förhållanden, att ägna sig åt något som inte bara är rationellt, praktiskt och överlevnadsinriktat. Att bry sig om sitt utseende är att värna sin värdighet, att inte ge upp sin mänsklighet. Därför är Lee Millers bilder på mannekänger i ruinerna under Blitzen inte mindre viktiga än de från befrielsen av Europa.

Nils Forsberg är medarbetare på Expressens kultursidor.