Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Leende dandyn

Munter snobb. Johan Hakelius är ingen självklar favorit på kultursidorna, men få kan låta bli att läsa honom. Foto: Annika Af Klercker
Johan ­Hakelius får Björn Nilsson-­priset för ­lys­­kraftig kultur­journalistik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

DE HAR FÅTT PRISET
1994: Björn Nilsson
1995: Kristina Lugn
1996: Ulrika Knutson
1997: Per Svensson
1998: Jan-Olov Ullén
1999: MarieLouise Samuelsson
2000: Camilla Lundberg
2001: Karin Johannisson
2002: Fredrik Lindström
2003: Sigrid Kahle
2004: Leif Zern
2005: Eva Beckman
2006: Göran Greider
2007: Åsa Linderborg
2008: Peter Englund
2009: Madeleine Grive
2010: Nina Björk

"Har jag börjat bli omtyckt?", undrar Johan Hakelius bekymrat när jag meddelar att Expressen vill ge honom Björn Nilsson-priset, i åminnelse av tidningens legendariske kritiker.
– Jag försöker efter bästa förmåga att irritera och då blir man nervös om man börjar få priser i stället. Men man kan ju inte lyckas jämt, säger han.
Att skruva den som Hakelius är en konst. Det kräver distans. Han säger sig bara hålla till i "utkanten av kotterier", och inte i dem där man "ger pris till varandra".
Men naturligtvis vet Hakelius att han är omtyckt.
Som en av Sveriges mest populära krönikörer i bland annat Aftonbladet och Spanarna har han många fans. Som kritiker i Axess, medarbetare i Tidningen Vi och författare till bland annat de svårt anglofila Ladies (Atlantis 2010) och Döda vita män (Atlantis, 2009) når han även en smalare, specifikt kulturintresserad publik.
– För det första känner jag mig inte som journalist. Jag brukar säga att jag har en riktig utbildning i stället (Handels och filosofi, red. anm.). Om man skriver opinionsjournalistik måste man i någon mening inte bara vara fristående utan också småisolerad, annars blir det lätt fel.

Hakelius odlar ett slags munter snobbism, och jag skulle inte dra mig för att kalla honom folklig. Åtminstone skulle han kunna bli det. Ge honom ett par säsonger i På spåret, och han blir tidningsvärldens motsvarighet till den avlidne Sten Broman. En vitter och välskräddad excentriker som folk märkligt nog inte retar sig på.
Nyligen krönikerade Hakelius i Affärsvärlden att "världen är en Kiviks marknad och det gäller att locka publik". Själv är han något av en kultiverad knalle, som med sin stilistiska mirakeltrasa kan putsa upp vilket slitet debattämne som helst.
Men det är klart, någon självklar favorit på kultursidorna är han inte. Dörrarna står inte vidöppna för kulturkonservativt sinnade skribenter, varken på vänsteranstrukna sidor eller kulturradikalt liberala. Sedan Håkan Jaensson slutade som kulturchef på Aftonbladet skriver inte Hakelius på någon daglig sida.
– Peter Lutherssons sidor på Svenskan var väldigt bra. Men ingen av de kultursidor som jag ser nu känner jag någon särskilt tillhörighet till. Närmast är Axess och där skriver jag. Jag ser heller inte det som någon blotta hos mig. Redaktörer överlag i dag är inte så intresserade hur väl folk skriver eller vad de skriver, säger han.
Hakelius grimaserar när jag nämner hönsgårdar som Twitter. Titeln på hans krönikesamling från 1999 var Manifest för otidsenliga . Men jag undrar om inte samtiden har börjat komma ikapp honom. Har man tweed tillräckligt länge blir det till slut modernt igen. Vi talar om Bengt Ohlssons artikel om flockmentalitet i "kulturvänstern", samma grupp som även varit en kär måltavla för Hakelius.
– Det där är något jag har kämpat mot i 15, 20 år. När man förr till slut fick vara med i andra sammanhang än på SvD:s ledarsida var man alltid bjuden med armbågen. Skulle man sitta i en panel var det alltid två vänstermänniskor. Själv satt man där som ett slags kuriosa eller alibi i public service. Det där har ändrats väldigt mycket.

Han nämner sociologen Hans L Zetterberg som driver tesen att ett samhälle till stor del formas av medlöparna.
– Folk springer med vinden av helt naturliga och legitima skäl. De vill försörja sig och göra karriär. Nu märker jag i de där panelerna att det ofta är två från höger och ett vänsteralibi i stället. Jag tror att sådant där är ganska enkelt, åtminstone i public service. Har man haft en borgerlig regering i två vändor, då börjar folk bli nervösa, då vill de hålla sig väl åt andra hållet. Det behöver inte vara så medvetet. Benke, å sin sida, har alltid varit dragen åt att säga tvärtom, liksom jag.
– För fem år sedan skulle redaktörerna på DN förmodligen ha strukit ner Benkes artikel till hälften och gömt den långt bak. I den meningen händer det något som delvis har att göra med medlöperi.
Hakelius verkar inte särskilt imponerad. Han känner sig inte mer hemma i dag. Möjligen är det "lite lättare att andas".
– Det går från att vara eftersläpningen av ett slags östtysk enpartimentalitet till att bli en mer tillåtande, lite bredare arena. Men det som har hänt är till exempel att de som betecknas som höger delar många uppfattningar med dem som är vänster. Spannet för vad man ska tycka är fortfarande väldigt smalt och ska man vara inne ska man ägna sig livsstilsfrågor, sexualitet och sånt där. Jag är inte så intresserad av det.
Den moderata samtiden är heller inte direkt någon tummelplats för bildade borgare.
– Men vi har egentligen aldrig haft någon bildad borgerlighet i Sverige, till skillnad från riktiga kulturnationer som Frankrike och Italien och ja, även Danmark i viss mån. Den verkligt bildade borgerlighet som finns kvar i den traditionella meningen är nästan uteslutande finlandssvensk. Den har förstås tillhört en kulturell överklass, men har hela tiden också varit utsatt för språkligt tryck vilket gjort att man odlat det där. Sedan är ju Finland över huvudtaget mer som det var på 50-talet, med en bra skola till exempel.
Varför tror du att det är så?
– Det här är ett bonnland. Hela kultursektorn har mutats in av modernism, men det ersatte inte idealen hos en bred, bildad borgerlighet. Jag skulle tycka det var jättebra om svenska företagsledare läste romaner och gick på teater och så där. Men det skulle inte förändra grundförutsättningen att vi har en historisk lucka som vi egentligen inte kan fylla.
– Det som råder är den svenska pragmatiska, ingenjörsmässiga synen på tillvaron att kultur är ett slags snickarglädje som man kan ägna sig åt om man har tid.

En vanlig föreställning om Hakelius är att han kan avfärdas som en provocerande lustigkurre, en posör med Hackettkostym och humor­klåda.
– I Sverige har man antingen något att säga eller så är man rolig. Här lyser det igenom hur germanska vi är. Vi tror att vi är anglosaxiska men det är vi inte alls. I Storbritannien kan man inte göra anspråk på att säga något allvarligt utan att samtidigt underhålla läsaren, säger han.
– Jag får alltid höra att jag inte är seriös, därför att folk skrattar ibland när de läser mig. Jag skiter ju i det, men det gör att man inte räknas riktigt.
Själv läser han gärna brittiskt välformulerade Literary review och The oldie, ett slags satirmagasin för "grumpy old men and women". New journalism-ikonen Tom Wolfe dyker också upp som en referens. Men så fort vi kommer in på svensk journalistik får han något trött i blicken.
– Jag märker hur redaktörer inte längre plockar upp unga begåvningar och odlar dem, utan ger dem en kolumn dag två och bränner dem stenhårt i ett och ett halvt år tills de är slut och sedan plockar in en ny förmåga. Redaktörerna har inte längre tid att odla talangerna. Då inser man att man är i en helt annan bransch än för tio, tjugo år sedan, en slit och släng-bransch. Det gör något med en skrivande människas självbild.

Kårandan jämför han med polisens kollegialitet, en motsats till självständig intellektualism och hederlighet. Hans hårt kritiserade krönika i Affärsvärlden, där han skrev att "även en stalinist, som fångne svensken Martin Schibbye i Etiopien, har rättigheter vi bör ta strid för, men det gör honom inte till en demokratisk förebild" handlade om just detta.
Jag tyckte illa om krönikan eftersom den påminde om dem som inte fullt ut ville ställa sig bakom Lars Vilks yttrandefrihet, på grund av att de inte sympatiserade med hans åsikter. Den parallellen avfärdar Hakelius som "ytlig".
– Jag drog mig väldigt länge att skriva krönikan. Det finns ingen som jag önskar sitta i etiopiskt fängelse. Men när en hel kår inte bara säger att de måste få en schyst rättegång, utan kräver att de ska frisläppas innan de vet vad de har gjort och utmålar Schibbye som en förkämpe för demokrati, så kände jag till slut att jag inte stod ut.
– Minsta sportreporter skulle säga att "skälet till att jag skriver om den här matchen är för att jag är för yttrandefrihet". Det blev en sådan gigantisk offentlig lögn.

Om Hakelius mål är att irritera har han åtminstone lyckats med mig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!