Ledarp och Petrén i ett rungande litet underverk

RECENSION | TEATER. Öppningen är både magnifik och lurig. Magnifik med Ann Petréns Claire, ego-centrisk, kedjerökande – "jag röker inte, jag blossar". Mamma till Sofia Ledarps Miriam – cancersjuk dotter. Men också lurig då den signalerar det slags mor-och dotterdrama där modern är given huvudperson i all sin underhållande och fasaväckande själviskhet. 

Helgjuten Petrén

Och Ann Pétren är helgjuten – Björn Runge säjs ha tagit avstamp i Petréns rollfigur i sin film "Om jag vänder mig om" – där den bedragna hämndgudinnan med elpistol fick ett oförglömligt ansikte. Petrén är också så lojal med sina gestalter – med en liten knivsudd spefullhet, elegant som saltkornet i chokladen.

Claire är också sjuk, sitter i rullstol ensam och fattig i sin höghuslägenhet, "fågelholken", och så länge hon ser svenska flaggan vaja på skolgården mittemot vet hon i alla fall att landet "ännu inte blivit ett kalifat" för att citera ett av alla hennes drastiska utfall.

LÄS MER – Gunilla Brodrej läser "Prokrustes säng" av Björn Runge

Sofia Ledarps uttrycksfulla och liksom nakna ansikte är till en början mest stumt och lidande – hennes smärta och behandlingar mot cancern på sjukhuset – kan modern inte alls ta emot och till slut väntar jag på den här klassiska uppgörelsen; urladdningen och försoningen enligt känt dramaturgiskt mönster.

Norén, Pinter och Monty Python

Men Björn Runge är som sagt lurigare än så, i sitt växelbruk av teater och film (och böcker) är han trogen sitt egensinniga och för svenskt kulturliv ovanliga temperament. "Jag är en annan nu" är en sorts dekokt av Norén, Pinter och Monty Python.

Men också något mer: I programbladet skriver Runge om sin egen cancersjukdom och sin väg som inte helt följt skolmedicinen och det rationella tänkandet. Miriam är också teaterregissör och hennes arbete på teatern blir alltmer komplicerat både av sjukdomen och av ett slags hållning till livet och till verkligheten som ensemblen avvisar.

Linda Spjuths musik

Ett mysteriespel är det kanske Miriam vill skapa – måhända också Runge. Han har god hjälp av Linda Spjuths musik och Helen Bergs animationer som bildar ett slags vilo-och replipunkter mellan de närmast tablåartade scenerna. Animationerna får mig att tänka på cellers, organismers förvandling – i överförd mening också som det föränderliga bandet mellan mor och barn.

 Gunnel Vallquist citeras

Naturligtvis händer något mellan Claire och Miriam, mer likt det organiska livets rörelser än dramatikens lagar. Petrén och Ledarp ger oss en ovanlig kärlekslektion utan sedvanlig katharsis och sentimentalitet. Kanske mer av ett litet underverk – för att tala med författaren Gunnel Vallquist som citeras i programbladet: "Något sker med den som framhärdar i mörkret, uthärdar motsägelsen, rådbråkas i skärningspunkten".

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida. Läs fler texter av henne här.