Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Laurie Penny: "Ge mig mitt land tillbaka"

Författaren Laurie Penny.
Foto: Jon Cartwright / JON CARTWRIGHT
Ukips ledare Nigel Farage.
Foto: Mary Turner / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE
Premiärminister David Cameron.
Foto: Andrew Parsons / I-IMAGES / POLARIS POLARIS IMAGES
Londons borgmästare Boris Johnson.
Foto: Mary Turner / AP TT NYHETSBYRÅN

I fredags vaknade britterna upp till beskedet att de skulle gå ur EU.

Den engelska författaren Laurie Penny skriver om dagen då arbetarklassrevolten vändes till en mardröm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag vaknade i ett land som jag inte kände igen. David Camerons höga spel – Storbritanniens framtid mot hans egna politiska ambitioner – hade slagit tillbaka så hårt att vi slungades ut ur EU. Lagom till att jag satt på tevattnet var börserna i fritt fall, Skottland diskuterade en ny självständighetsomröstning, Sinn Fein mullrade om utbrytning och premiärministern hade avgått.

I hela landet fanns inte tillräckligt mycket te för att få oss att "keep calm" eller "carry on" nu.

Såhär är det: Detta var aldrig en folkomröstning om EU. Det var en folkomröstning om den moderna världen, och Storbritanniens skrämda, trängda reptilhjärna röstade nej, nej, nej, och dagen efter vaknade vi alla fastspända på ett spöktåg på väg att störta av från spåret.

Någon som känner att de fått sitt land tillbaka ännu? Inte? Det var trots allt det som var slagordet i "lämna"-kampanjen – det transatlantiska ekot av "make America great again". Vi har sett vad som händer när hypnotisörer med aggressiva frisyrer tillåts spela på trångsynt patriotism och rädsla i tider av global recession, och det är inte vackert.

Det säger något om den här kampanjen att jag inte längre oroas alls för att överdriva eller låta klyschig när jag drar all den där historian om hur nazisterna kom till makten som vi lärde oss i skolan. Jag är bara rädd. Jag är rädd att de som ville ha "sitt" land tillbaka kommer att få sin önskan uppfylld, och att det kommer att visa sig vara ett fientligt, ogästvänligt land för invandrare, minoriteter, hbtq-personer - var och en som inte var inräknade när Ukips Nigel Farage deklarerade seger för "vanliga, anständiga människor" framför ett uppbåd av arga, bleka snubbar i kostym.

Men saken är den: Jag vill också ha mitt land tillbaka.


LÄS MER: Brexit är högerpopulismens största seger

Ett land där alla är trygga

Jag vill vakna i ett land där folk är godhjärtade, toleranta och anständiga mot varandra. Ett land där människor - alla människor - kan känna sig åtminstone någorlunda trygga. Jag vill skaka av mig de neofascistiska mardrömmarna och finna att jag bor i ett land där vi inte reagerar på mordet på en politiker genom att rösta emot allt hon stod för. Ett land där vi är artiga mot våra grannar. Ett land där vi på ett vuxet vis kan hantera det pinsamma faktum att vi en gång lade halva världen under oss, i stället för att drömma oss tillbaka till en tid då vår ära stals från förslavade människor på en bekväm oceans avstånd och då stora delar av kartan färgades rosa av blodbeblandat vatten.

Jag vill återvända till ett Storbritannien där hopp övervinner hat, där bitter, ynklig rasism och xenofobi inte tar överhanden, där folk känner att de har val i livet och inte lockas att trycka på den stora röda knappen som välter huset över oss. Jag vill ha mitt land tillbaka.

Det landet är förstås fiktivt. Men inte mer än det kakburks-land, det spionera-bakom-gardinerna-land, det te-på-gräsmattan-med-dina-vita-vänner-från-Rotary-land som den andra sidan har sålt in i åratal, där de retuscherat bort alla de fula delarna i det förflutna och photoshoppat in det som bakgrund för den bild som brändes in på våra näthinnor i fredags morse: en bild av uppsträckta knytnävar och stövlar som trampade i takt.


LÄS MER: Låt länderna i Europa styra över sitt eget öde

"Alla hatar marknaden"

Walesarna har ett ord för den här känslan. Ordet är "hiraeth". Det betyder att man längtar efter ett hem man aldrig kan återvända till, ett hem som kanske aldrig har existerat.

Som av en händelse röstade walesarna för att lämna EU. Detta efter att de i decennier blivit bryskt bedragna av regeringen, efter att de gett sitt medgivande åt en Toryregering som skrockande slet hjärtat ur städer som en gång var kända för något annat än tonårssjälvmord. Till sist gav någon walesarna chansen att rösta för förändring, för vilken förändring som helst. När allt man har är en hammare, ser alla problem ut som spikar, lyder ett engelskt talesätt. Allt de hade i Wales var en hammare och alla problem såg ut som David Camerons ansikte.

I sin desperation hade "stanna"-lägret vädjat om att vi skulle tänka på marknaden. Problemet är att alla här hatar marknaden. Skrämselpropaganda om "ekonomin" fungerar inte när de värst drabbade områdena i landet redan lidit i åratal under högerns åtstramningar just för att "skydda ekonomin". De kände uppenbarligen att det var illa nog redan nu, att de hade så lite att förlora att de kunde chansa resten på att man ljög för dem. Dessvärre hade lurendrejarna helt rätt den här gången.


LÄS MER: Dags att släppa taget – brexit är inte slutet

Ingen arbetarseger

Det här var en arbetarklassrevolt, men inte en arbetarklasseger. Det är tragedin här.

Medan de återstående skärvorna av vår regering försöker ta reda på vad brexit faktiskt kommer att innebära i praktiken, har vår ekonomi, tillväxt och arbetsmarknad redan skadats mer än år av öppna gränser någonsin skulle kunna göra.

Jag önskar att jag kunde säga er att vi kan vända det här. Jag önskar att jag kunde säga er att vi alla snart, i denna sena timma, tillsammans kommer att inse magnituden av vårt misstag – att vi kommer att finna en ny förmåga till tolerans, en ny moståndskraft, ett sätt att återhämta oss och hedra vår gemensamma mänsklighet. Jag önskar att jag kunde säga att den kannibalistiska, splittrade vänstern kommer att gå samman.

I dag kan jag inte ge några löften. Allt jag ser är en massa rasister som kraxar på nätet och kampanjarbetare som får höra att de ska åka tillbaka dit de kom ifrån. Jag har redan fått höra att det inte är långt till en ny kristallnatt, och att sådana som jag borde återvända – vart? Jag är född i London. Kanske kan staden avskiljas från resten av landet. Det skulle vara fantastiskt för huspriserna.

Det här Storbritannien är inte mitt Storbritannien. Jag vill ha mitt land tillbaka. Jag vill ha mitt osammanhängande, toleranta, framsynta, kreativa land, David Bowies land, inte Paul Daniels; JK Rowlings land, inte Enid Blytons; inte Nigel Farages land, utan Jo Cox. Det landet har aldrig funnits, inte ensamt, inte mer än det land som lämna-kampanjen lovade att ta oss till i sin tidsmaskin av aluminiumfolie. Storbritannien, som alla andra länder, har alltid haft sina skamliga sidor, sina grymma vanföreställningar, sin rasistiska ytterkantsrörelser, sina demagoger som lever på dem som inget har. De sakerna är en del av oss precis som biff wellington och dålig tandvård. Men i lyckligare tider lät vi inte de sakerna överväldiga oss. Vi lät inte dåliga skådespelare med dåliga repliker och dåliga avsikter leda oss över scenen till schavotten. Vi är bättre än så här.

Jag tror att vi fortfarande kan vara bättre än så här. Jag vill ha mitt land tillbaka, och det är ett land jag aldrig känt, och att komma dit kommer att kräva mer styrka, mer godhet, mer motståndskraft än den här nationen har uppbådat i mannaminne. Nu sätter jag på tevattnet igen. Nu är en tid för sorg, för att retweeta knäppa memes och för att vara tillsammans med nära och kära. I morgon – ja. I morgon börjar vi.


Laurie Penny

Kulturen@expressen.se

Artikeln är en omarbetad version av en uppmärksammad text i New Statesman. Översättning: Ida Ölmedal


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Brexitomröstningen

Den 23 juni folkomröstar britterna om huruvida landet ska vara kvar i EU (bremain) eller om Storbritannien ska lämna unionen (brexit).

Den röstberättigade väljarna över 18 år kommer få svara på frågan: "Bör Storbritannien förbli medlem i Europeiska unionen eller lämna Europeiska unionen?".

Vallokalerna är öppna mellan klockan 7 och 22. Ett första resultat väntas komma kring klockan 1.30 svensk tid natten till fredag den 24 juni. Valkommissionen räknar med att ett fullödigt resultat tillkännages tidigt på fredag morgon.

Några argument för bremain (stanna i EU):

Tillgång till EU:s inre marknad.

Underrättelsearbete inom hela EU stärker säkerheten.

Storbritannien är inte med i Shengen och kontrollerar således redan den egna gränsen.

Rörligheten – britter kan fritt flytta till andra EU-länder.

Några argumenten för brexit (lämna EU):

Öka självbestämmandet och ta tillbaka den politiska makten från Bryssel.

Ökad kontroll över flyktingpolitiken och den egna gränsen.

Inga pengar behöver skickas till EU.