Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låter som samtiden

Olle Persson. Foto: Anders J Larsson

Hanna Höglund ser Bernsteins "Mass" i Oscarskyrkan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MÄSSA

MASS

Av Leonard Bernstein

Dirigenter Hanna Sandman och Pär Olofsson

Regi Staffan Aspegren

Oscarskyrkan, Stockholm till 11/5

Som en stökig hippiekusin till Folkoperans "Matteuspassionen" behandlar Bernsteins "Mass" i Oscarskyrkan samma ämnen: kyrkan och religionen med och mot folket.

Men medan man på Folkoperan gjort Bach sekulär återför regissören Staffan Aspegren "Mass" till kristendomen, låter de unga sångarna från Oscars barn- och ungdomskörer bära in rökelse i änglalikt vita skrudar och är övertydlig med sensmoralen att den sanna gudsrelationen vilar i ett oskuldsfullt barnaöga.

Det gynnar inte verket.

Visst är denna mässa - en perfekt Bernstein-legering av hela den klassisk-populära amerikanska musikhistorien med "West Side story"-rytmer och dionysiska masseffekter - sentimental.

Men gullig måste den inte vara. Det här är ju ändå ett stycke där såväl horor, rånare, transor och langare ryms på Bente Rolandsdotters scen som förvandlat kyrkaltaret till rå byggarbetsplats.

Tänk om de hade vågat ta allt ett steg längre i en uppsättning som inte var odelat religiös i sin tolkning, där inte allt behöver lösa sig på slutet, Jesus-style.

 

När "Mass" av liberale, bisexuelle Bernstein uruppfördes 1971 var det i ett USA skakat av Vietnamkrig och studentrevolter. Tanken var att ge en röst åt USA:s vilsna människor i deras sökande efter hopp och framtidstro och dessutom ge en känga åt den konservativa kyrkan - framför allt den katolska. Sittande president Nixon lär ska ha uppmanats att inte gå på premiären för att FBI trodde att det rörde sig om en komplott.

Så vad hade man inte kunnat säga om svenska motsättningar och folklig vilsenhet supervalåret 2014 med detta explosiva material? "Mass" kunde få ha landat i samtiden, och det är synd att man missar den chansen. Musikaliskt är den nämligen redan här.

 

Olle Persson som huvudrollen Celebranten gör en fantastisk sammanbrottsscen a capella i Oscarskyrkan. Och även om jag älskar Marin Alsops soul- och gospelsvängiga inspelning från 2009 - till den galna grad att jag gjort tröjtryck med citat från Stephen Schwarz och Paul Simons libretto - låter det påfallande bra om de semiprofessionella körerna och musikerna under Hanna Sandmans och Pär Olofssons ledning. Att få Bernsteins rytm- och ensemblelager att fungera i kyrkoakustik är ett sisyfosjobb. Och de lyckas.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!