Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt Lekander förlösa era sexliv

Nina Lekander. Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS
"Trosbekännelser".

I sin nya bok blir Nina Lekander lika vanvettigt förälskad som sexfrälst.

Carl-Michael Edenborg blir upprymd av gladporriga obsceniteter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Under de senaste säg trettio åren har Nina Lekander ägnat sig åt att bland annat skriva en näve romaner. Men det skulle inte vara Lekander om det var skrivarskolboksromaner med några karaktärer, en slingrig och ibland överraskande berättelse med några sidoberättelser, karaktärsutveckling, balanserade skildringar av rum och tid. 

Nej hennes romaner har kallats "essäromaner" och "skönlittera diskussioner". De har handlat om lite av varje av livets nödvändigheter och omöjligheter: föräldrars död, att själv bli förälder, åldrande och lite politik och ditten.

I sin nya romans, "Trosbekännelser", skildrar Lekander hur det är att som halvstollig storrökare, en bit efter klimakteriet, möta en likasinnad men ännu äldre person i ömsesidig förälskelse, och plötsligt fullständigt transmuteras med henom i en makalös kärlek- och luststorm som i ett svep förvandlar tillvaron på djupet. 

Gladporr och kärlekslycka

På den känsliga läsaren kanske vissa sexuella detaljer och beskrivningar får ögonbrynen att studsa upp mot hårfästet, men Lekander är skicklig på att förebygga känslan av exhibitionism hos läsaren, av att oönskat bli utsatt för någon annans intima och privata. Hon lyckas av flera skäl: 

För att hon och hennes partner är så udda. Deras otypiska relation beskrivs skamlöst, nästan i en sexuell exotism, men inte nedlåtande och distanserad, tvärtom, de förgudligas i all sin smuts, genom kärlekens mirakel, som lyckas göra det lägsta till det högsta 

För att hon skildrar kärlekslyckan och kärlekens handlingar med ett så vitalt språk, fyllt med ordlekar och påhitt på många olika nivåer samtidigt, och ständiga hänvisningar till andra författarskap som påverkat och utmanat – men märk väl utan ironi, utan distans.

För dess förbannat goda humör. Den obscena nivån av texen är rentav gladporrig. Och vem vet? Kanske Lekander till och med kan påverka någon att skaffa en strapon och bli delaktig i den pågående världsrevolutionen som lär män att njuta av att bli penetrerade, en metafysisk-politisk massrörelse med oöverskådliga konsekvenser.

En man som aldrig blivit lyckligt penetrerad vet inte vad det är att vara man. På samma sätt som någon som aldrig försökt ha en vit månad eller ett vitt år troligen inte vet om att den är alkoholiserad.

 

Självhat och självmordstankar

Det är en klassisk klyscha att det är lättare att fånga publikens intresse genom misär än genom förnöjsamhet. Och visst: det finns i lyckans natur något statiskt, som stannar tiden. Underbart att uppleva, rackarns svårt att förmedla. Vem har inte någon gång himlat med ögonen åt någon nyförälskad kamrat som hämningslöst glorifierat sitt kärleksobjekt.

Men Lekander handlar inte i den fällan. Visst är berättelsen i hennes trosinriktade version av Augustinus "Bekännelser" ganska statisk, det sker inte mycket av utveckling, och kronologin är spräckt. Men hon skapar dramatik i berättelsen på andra vis, främst genom kontraster: dödens lie klyver plötsligt livsruset, partnerns djupa dippar med självhat och självmordstankar kastar sin skugga över det ständigt oavslutade projektet.

Just som med förebilderna Stenberg, Klingspor, Berglund och Acker, utmärks Nina Lekanders författarskap av en bångstyrighet och ovilja att anpassa sig till en viss genre eller kategori: romanerna har knappt varit romaner, pjäserna knappt pjäser, barnböckerna har jag inte läst, men Acker-översättningarna lär ha präglat många unga svenska läsare. 

"Trosbekännelser" är den roligaste och livfullaste romans jag läst på åratal. Och den är viktig: den påminner om att kärlek och sex är kosmiska krafter som inte måste leda till övergrepp och sjukdomar; genom leken kan de förvandla våra liv till skönhet och poesi. 

Så när könsvätskorna står som spön i backen i "Trosbekännelser" kanske en och annan läsare kommer att torka svetten ur pannan och utbrista: "Jösses, att kan man ha så roligt! vad har JAG gjort i hela mitt liv?" Eller: "Vad har jag INTE gjort i hela mitt liv?"

Och gör förhoppningsvis något åt saken.

 

 

 

 

ESSÄ

NINA LEKANDER

Trosbekännelser

Norstedts, 222 s.

 

 

Av Carl-Michael Edenborg

Nina Lekander är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras "Trosbekännelser" av Carl-Michael Edenborg, författare och kritiker i Aftonbladet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!