Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt Karim stanna!

Foto: Jimmy Eriksson

Johan Hilton fördömer utvisningen av Karim Ssempijja.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det sägs att hbtq-världen dyrkar schlager. Må så vara. I asylsammanhang upprepas åtminstone alltid samma mördande refräng: hur många i ditt hemland känner egentligen till att du är homo/bi/transperson? Inte behöver du skylta med vad du är, nog går det att kura bort sitt liv i garderoben? Så slipper du bli torterad, fängslad eller mördad? Ska vi säga så?

Listan över migrationsverkets skamliga handläggningar av asylärenden som gäller hbtq-personer är vid det här laget lång.

Senaste namnet är Karim Ssempijja. Som kommer från Uganda som på allvar diskuterar dödsstraff för homosexualitet. Som är i behov av bromsmediciner för sin hiv-infektion. Som har fått sin lägenhet vandaliserad av grannarna och bevittnat sin älskare mördas.

You do the math.

 

Om inte de rent personliga förhållandena skulle räcka: homosexualitet är redan kriminaliserat i Uganda. Hatbrotten närmast oräkneliga. Dessutom piskas den redan allmänna homofobin upp av både hätska medier – 2010 hängde tabloiden Rolling Stone ut 100 hbtq-aktivister, som enligt tidningen förtjänade avrättning, med namn och bild – och fanatiska religiösa organisationer.

Hit har migrationsverket bestämt att Ssempijja ska utvisas. Trots trakasserierna och mordet på älskaren påstås det vara oklart "hur många som känner till att han är homosexuell i hemlandet". Ssempijja hänvisas därmed till en tillvaro i tystnad, sjukdom och rädsla för sitt eget liv. I bästa fall.

Man skäms.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!