Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt inte storytelling döda den stora berättelsen

Aristoteles undervisar Alexander den store. Foto: Rights Managed / Copyright (c) Mary Evans Picture Library 2015 ht
Amanda Svensson Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

Aristotelisk dramaturgi står inte högt i kurs 2019. Men finns det verkligen en självklar konflikt mellan intrig och språk?

Nej, menar Amanda Svensson, och uppmanar till revolt mot content-samhället.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | DRAMATURGI. 1991 var det svårt att hålla på med rock'n’roll. I ett klassiskt klipp från turnédokumentären ”1991: The year punk broke” är Sonic Youths Thurston Moore ute på gatorna för att ta reda på hur den europeiska ungdomen anser att det står till med den moderna rockmusiken. Ungdomen är missnöjd: rockmusiken är tråkig, oklart varför.

Likt varje skjutjärnsjournalist med självaktning besvarar Moore dock frågan själv när han inte får ett tillfredsställande svar: ”People see rock and roll as youth culture and when youth culture becomes monopolized by big business, what are the youth to do? I think we should destroy the bogus capitalist process that is destroying youth culture.”

Nobelpristagare underpresterar

2019 är det svårt att hålla på med aristotelisk dramaturgi, åtminstone i Sverige. I ett reportage i GP (7/7) målar Alba Mogensen upp en motsättning mellan det man kan kalla ”handlingslitteratur” och ”tillståndslitteratur”, det vill säga mellan intrigbaserade berättelser med hopknutet slut och sådana där ett sökande jag sitter i en stuga och lyssnar på sjörapporten.

Reportagets tes är att den senare sorten är den som intresserar unga – primärt kvinnliga – författare främst, och att det är ett slags motståndshandling. Det är på många sätt en iakttagelse jag delar: i jämförelse med den anglosaxiska litteraturen, liksom mycket som skrivs i andra delar av världen, är den svenska samtidsprosan generellt sett handlingsfattig. Som flera av de intervjuade författarna, skrivpedagogerna och förläggarna vittnar om i reportaget skattas sådana klassiska litterära byggstenar som intrig och framåtrörelse lågt i den yngre författargenerationen. 

Samtidigt som förlag och ljudboksproducenter skriker sig blå efter ”stora berättelser” och ”spännande stories” tycks en generation unga, begåvade skribenter ha bestämt sig för att strejka. Det är på en gång ett sundhetstecken – kanske den enda rimliga reaktionen på ett litterärt klimat där Nobelpristagare, med Bonnier-vd:n Håkan Rudels bevingade ord (DN, 22/3 2018), sägs ”underprestera digitalt” – och en ganska dyster utveckling. 

Från A till Ö

Inte för att det är något fel på tillståndslitteraturen per se – i många strålande böcker händer det absolut ingenting. Precis som det i många strålande böcker finns intrig så det sprutar om det. Som enskild författare måste man naturligtvis följa sitt eget inre driv, hur det än ser ut, men jag kan inte låta bli att tänka att det vore en förlust och ett slags nederlag om vi kollektivt gav upp alla anspråk på att skriva böcker där saker faktiskt sker, utvecklas, händer, kanske gud förbjude till och med löser sig i en fin liten katharsisknut. För livet är ju båda delar, tillstånd och utveckling, dimma och klarhet. 

Människor har alltid berättat, och även om berättelserna haft olika syften i olika tider har de haft en sak gemensamt: de har speglat en närmast biologisk drift efter ordning, struktur och mönster. Människan tycks törsta efter dramaturgi, och har alltid gjort – ändå dyker då och då tanken upp om att det skulle vara fult, billigt, konstnärligt ointressant att vilja berätta något från A till Ö, som om dramaturgins klassiska mekanismer i sig omöjliggjorde alla former av kreativitet.

Flera av de intervjuade i Mogensens reportage verkar till exempel ha accepterat som en självklarhet att det skulle finnas en ”konflikt mellan intrig och språk”, som författaren Lina Josefina Lindqvist uttrycker det. Det är möjligt att det, i det rådande litterära klimatet, faktiskt gör det – men det är ingen naturlag, vilket en enkel blick bakåt i tiden och utåt i världen vittnar om. Så varifrån kommer då denna föreställning om att det vore stört omöjligt att säga något sant, något nytt och fräscht och språkligt intressant, inom ramarna för en dramatisk båge?

PR-konsulter och influencers

Tja, personligen klandrar jag storytelling-samhället. Reklamsamhället, personligt varumärke-samhället, content-samhället. När allt är en berättelse, till och med en stillbild med lite text på (Instagram Stories, j’accuse!), är det inte konstigt att ingen skapande ungdom med självaktning vill hålla på med ”berättande”.

So what are the youth to do? Well, man kan resignera, och så kan man revoltera. Man kan acceptera ”berättelsen” som förlorad till PR-konsulter, influencers och content-providers, eller så kan man ta den tillbaka.

Man kan avfärda den klassiska dramatiska modellen, som trots allt tjänat författare av allt från kioskromaner till språkligt avancerade mästerverk ganska väl de senaste århundradena, som en stel konvention redo för pension, eller så kan man böja och bända ramarna och skapa något nytt.

Man kan acceptera att den intrigburna berättelsen monopoliserats av ”big business” – deckarfabriker, blockbusterbolag och podcast-imperium – eller så kan man vända all den skiten ryggen och försöka göra något bättre; något på en gång utmanande och underhållande, något som göder både fantasin och den djupt mänskliga törsten efter fart och framåtrörelse, upptrappning och avslut, äventyr och skönhet.

Kort sagt: I think we should destroy the bogus capitalist process that is destroying handlingslitteraturen. 

 

LÄS MER:

Amanda Svensson - Engelska romantiker gör comeback med sexrobotar 

 

Amanda Svensson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är Ett system så magnifikt att det bländar”.