Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari

Lasse Berg.
Foto: Anna Rut Fridholm

Anita Goldman läser Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De många läsare av Gryning över Kalahari – hur människan blev människa som liksom jag förälskade sig i det pratglada, lättjefulla och fredliga sanfolket på Afrikas savanner och i Lasse Berg som kunnig, pedagogisk och evigt optimistisk ciceron till människans förhistoria, kommer att bli lyckliga över den spännande fortsättningen, Skymningssång i Kalahari.

 Och tacksamt konstatera att Lasse Berg är i samma spänstigt lättsamma och ändå pålästa form när han nu leder oss vidare i den fascinerande berättelsen om människans väg in i jordbrukssamhället, skrivarkonsten, klassamhället, krigen och miljökatastroferna.

 I bokens öppningskapitel är det fortfarande frid och fröjd. Här får vi åter stifta bekantskap med de bushmän vars livsstil kommer närmast den våra förfäder hade sedan de för 

 200 000 år sedan genetisk lösgjorde sig från de två dussin hominider (förmänniskor och inte alls några schimpanser!) som föregick dem och blev till vad vi kallar homo sapiens, ”den tänkande människan”.

 Från en liten grupp av denna oerhört långlivade och framgångsrika samlarkultur i Afrika härrör sig samtliga nu levande människor på jorden!  Tidsperspektiven svindlar vid insikten om att det endast är 10000 år sedan vi inledde den typ av civilisation som nu är förhärskande. En som inte alls står i samklang med vår egentliga natur, den som utmejslats under de föregående 190000 åren.

 Att tala om människans natur är laddat, men Lasse Berg framhäver att den oerhört långa period som format oss som människor har satt genetiska spår som knappast ändras i en handvändning.


Vilka är vi då, det vill säga, hur har människan levt under den alldeles överväldigande delen av sin tid på jorden? Jo, i små jämställda (såväl köns- som åldersmässigt) grupper av samlare som fritt rört sig över de afrikanska savannerna, samlat rötter och annat ätbart, någon gång kött när jaktlyckan har gått bra, men mer oftare som asätare.

 Men arbetade i sitt anletes svett gjorde man inte, ett par timmar om dagen var nog för att få ihop födan, särskilt som människan var det första däggdjuret att förstå hur smart delandet var. Det vill säga, finner en av sanfolkets medlemmar en godbit, mumsar han inte i sig den utan använder mänsklighetens i särklass mest betydande uppfinning: väskan! Han tar med sig skatten till sin grupp och alla delar jämlikt.

 Denna empati och gruppkänsla är vad som gjort människan så oerhört framgångsrik på detta klot trots att hon fysiskt sett är så mycket skörare än många av sina grannar bland djuren. Samt en sak till: pratandet. Sanfolket pratar, dansar och sjunger oavbrutet; de som pratar mest överlever bäst.


Kommunikationen är alltså avgörande, samt förmågan till symbolisk tänkande, som gjort att man kunnat överföra kunskap inte endast genom ord utan genom att rispa in budskap till kommande generationer. Vetenskap och teknik har också varit nycklar till framgång.

 Bushmännens kost är mångsidig – på ett år flera hundra sorters vegetabilier, frukter, rötter, nötter, kådor och dessutom insekter i olika stadier, reptiler, fåglar ägg och inte mindre än 55 olika sorts däggdjur. Inte underligt kanske att dessa vällevande människor som åt bra, rörde sig mycket, jobbade lite och aldrig under en chef, samtalade och skrattade i ett var längre och mer hälsosamma än vi.

 Lämningar av skelett från de stora jordbrukscivilisationerna – Egypten, Mesopotamien, Kina – visar förslitningsskador och sjukdomar som inte förekom under samlarlivet i Afrika.


Vid 1700-talets slut var den europiska människan 17 centimeter kortare och långt sjukare än sina förfäder på bushen. Det är endast under de senaste 50 åren som vi har lyckats komma i nivå med våra förfäder vad gäller kost och hälsa. (Generellt sett, om vi inte tar med ytterligheterna undernäring och fetmaepidemi.)

  Det var klimatförändringar och nyfikenhet som fick oss att – sjungande – lämna vårt urhem i Afrika och bege oss ut på den vanskliga färd som skulle leda till att vi ändrade vår kost, började samla frön, odla dem systematiskt, hålla husdjur, dricka mjölk, göra intrång på miljön och framför allt på vår kollektivistiska och djupt demokratiska natur, genom att överflödet från jordbruket tillät vissa att inte arbeta, utan överse, försvara, tyda gudarnas budskap eller med ett annat ord: sko sig och förtrycka.


Bergs genomgång av de stora jordbrukscivilisationerna är en mycket mörk historia om ständigt ökande förtryck, storskaliga krig och försämrad psykisk och fysisk hälsa.

 Han stödjer sig – förutom på sina egna observationer från mångåriga vistelser utomlands – på paleontologer, hjärnforskare, arkeologer och genetiker.

 Sumerologer och andra fornspråksexperter lyser med sin frånvaro och det är kanske därför han endast ser skrivkonsten som ett verktyg för att uppehålla byråkrati – enligt författaren tillsammans med beskattning det moderna livets mest avgörande och mest destruktiva påfund.

 Han nämner inte med ett ord att den allra tidigaste skrivkonsten också ger inblick i en civilisation där modern och det kvinnliga tillbads, där moderkaka och kön besjöngs i oerhört raffinerade texter.

  Kanske är berättelsen om människan mer komplicerad än Bergs bok låter ana, men budskapet om att vi inte är konstruerade för krig, ojämlikhet och för att lyda är uppmuntrande, särskilt när det kommer från en författare som sett mänskligheten från dess värsta sida – såsom i inbördeskrigens Rwanda som i Liberia. Detta är endast en av anledningarna till att lyssna på Lasse Berg. Ett läsäventyr väntar hans läsare.

FAKTA

SAKPROSA
LASSE BERG | Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro | Ordfront, 312 s.