Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Konstnären måste vara tyst – det är helt riktigt

Lars Vilks.Foto: ALEX LJUNGDAHL
Lars Vilks konstverk Nimis.Foto: SHUTTERSTOCK
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Diskussioner om vad som utgör god konst är ofta en efterkonstruktion.

Den grundläggande frågan är hur konstvärlden bedömer kvalitet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SLUTREPLIK. ”Traditionen har påbjudit att konstnären skall vara tyst och konsten definieras av de invigda ”kännarna”. Därför är det bra att den konstnärliga forskningen spär ut den makt som innehas av curatorer, intendenter, kritiker, institutionschefer, förläggare, professorer, gallerister, redaktörer, koreografer, konsthandlare med flera”, skriver Andreas Gedin i sitt inlägg om konstnärlig forskning.

Det är helt riktigt att konstnären måste vara tyst. Om konstnären börjar tala eller skriva om sin konst övergår han till att bli en av uttolkarna. Eftersom konsten alltid representerar det enskilda fallet (singulariteten) och tolkningen/vetenskapen det generaliserande finns det ingen egentlig kunskap att vinna annat än de förslag som uttolkarna producerar. Emedan det inte är möjligt att precisera konstens gränser är det fullt möjligt att inkludera tolkningar och sammanhang som delar av det i grunden oåtkomliga ”konst”.

Frågan kvarstår om hur konstvärldens agenter väljer ut kvalitet.

Författaren Erik Beckman formulerade träffande 1981: ”Den konstnärliga skapelseprocessen är alltid en lögn när den beskrivs och sann bara i sitt färdiga resultat”. Och denna sanning kan man sedan tolka efter förmåga och önskemål.

Problemet med konstnärlig forskning är att blanda vetenskap och konst där konsten alltid blir ett störande element som måste elimineras med hjälp av intellektuella ridkonster. Inget ont i det, tvärtom är en ständig tillgång för att göra konstverken intressanta och ge upphov till ännu flera tolkningar. Och ur konstens synpunkt är teoretiska texter ett konstnärligt material.

Frågan kvarstår om hur konstvärldens agenter väljer ut kvalitet. Man tilldelar verken betydelser men ju bättre ett konstverk är desto osäkrare är det om de verkligen menar att betydelserna skall finnas där.

Likväl kvarstår ändå frågan om hur konstvärldens agenter urskiljer konstnärlig kvalitet. Förmodligen ett ordlöst val som sedan förses med lämpligt textinnehåll som motiv för den uppfattade kvaliteten.

Lars Vilks är konstnär och konstteoretiker.