Lars Vilks hade rätt om konsten och rondellhunden

Lars Vilks.
Foto: CHRISTER WAHLGREN
Therese Bohman.

Enligt Gitte Ørskou håller Lars Vilks konstverk inte tillräckligt hög kvalitet för att tas in i Moderna museets samling.

Therese Bohman noterar hur angeläget det verkar vara att diskutera kvalitet när konstvärlden blir obekväm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Jag började fundera kring islam 2007 efter de danska karikatyrerna, när konstkritikerna sa att de var dåliga”, sa Lars Vilks 2015 i en intervju med Nils Forsberg i Expressen Kultur. ”Det är intressant när konstvärlden säger så, för då är den provocerad.”

Ingen kände bättre till konstvärldens mekanismer än Lars Vilks. Att han hade rätt i sitt konstaterande blir uppenbart nu efter hans död: När konstvärlden blir obekväm, blir det plötsligt angeläget att prata om kvalitet.

Den som har följt med i samtidskonsten de senaste decennierna vet att kvalitet sällan är en faktor i diskussionen annars. Det som brukar anses viktigt är – precis som Vilks själv ofta konstaterade i sina analyser – att konsten förmedlar rätt sorts åsikter och värderingar. ”Rätt värdegrund”, som han kallade det.

När konstvärlden blir obekväm, blir det plötsligt angeläget att prata om kvalitet.

Det framstår därför som helt logiskt att både Moderna museets Gitte Ørskou och Fredrik Liew nu vill diskutera kvalitet. Den senare konstaterar i ett samtal med Mårten Arndtzén i P1 Kultur att Rondellhunden inte är tillräckligt bra för att förlänas en plats i museets samling, bland annat med argumentet att verket är förutsägbart och bekräftande. Det är roligt, med tanke på hur samtidskonsten ser ut i övrigt.

I många år har den dominerande tendensen i samtidskonsten varit att undersöka frågor som kapitalismens skadeverkningar, kolonialism och globala orättvisor. Aldrig någonsin utmynnar det hela i slutsatsen att kapitalismen trots allt har en del poänger eller att Sveriges skuld i kolonialismen inte var så himla farlig ändå. De åsikter och värderingar som uttrycks är sådana som alla redan från början är överens om är av godo.

Nästan allt som kan sägas om rondellhunden hade dessutom kunnat användas för att försvara den, om den nu befunnit sig inne i finrummet från början.

Man kan undra vilka verk som överhuvudtaget blir möjliga att köpa in till Moderna museet i framtiden om regeln mot förutsägbarhet ska tillämpas konsekvent.

Nästan allt som kan sägas om rondellhunden hade dessutom kunnat användas för att försvara den, om den nu befunnit sig inne i finrummet från början: Den är en del av ett öppet processverk som griper in i den politiska verkligheten, den utmanar hierarkier och ifrågasätter maktstrukturer, den provocerar. Allt detta är argument som i konstvärlden brukar anföras för att beskriva bra konst. För att hitta bevis för rondellhundens undermålighet, inom ramen för hur kvalitet brukar mätas i samtidskonsten, får man verkligen slå knut på sig själv.

Allt detta visste givetvis Lars Vilks, som fortsätter att gäcka konstvärlden även efter sin död. Och hans rondellhund, vars syfte från början var att belysa just dubbelmoral i konstvärlden, visar sig bara mer och mer relevant.  


Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida.



Strandhäll: ”Fortfarande det gamla kvinnohatet”

KULTURKRIGET. Om en knapp månad kan Magdalena Andersson (S) bli historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister. Men är villkoren annorlunda för kvinnor i politiken? 

Skribenten Anna Björklund och tidigare socialminister Annika Strandhäll (S), numera ordförande i S-kvinnor, möttes i ”Kulturkriget” för ett samtal om kvinnor i politiken.