Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Sjöberg

Känslostark opera om
Jussi Björlings liv

SOM VUXEN. Göran Eliasson som den vuxne Jussi och Anna Larsson som vakar vid hans sida i en skepnad som blir Jussis överjag. Foto: P-J Jansson
PERFEKT. Lars Arvidson som operasångaren John Forsell. Foto: P-J Jansson

Jussi Björling är tillbaka på operascenen.

Lars Sjöberg ser en föreställning som blir som mest gripande i de friaste fantasierna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Opera

Silverfågeln

Av Mats Larsson Gothe och Greta Sundberg. Baserad på Yrsa Stenius bok "Tills vingen brister". Libretto Greta Sundberg Vattnäs konsertlada, Dalarna. Speltid 3 tim.

Historiska personligheter att porträtteras på scenen får inte vara så väldokumenterade att deras diktare snubblar på verklighetsbevis bortom allt tvivel, eller så intressanta att där inte finns plats för skapande fantasi. Underlaget till P O Enquists "Boken om Blanche och Marie" hade den rätta svikten och plasticiteten för att övertyga som såväl roman och talpjäs som opera. Men när Mats Larsson Gothe efter fjolårets formidabla succé på Norrlandsoperan givit sig i kast med en oss betydligt mer närliggande gestalt än Marie Curie stöter både han och hans librettist på farliga färister på vägen.

Marie Curie må vara allmän egendom till namnet. Dels är hon ingen för oss privat ikon att vårda ömt, dels saknar hon den musikaliska förankring som ger en tonsättare fria tyglar. Med Jussi Björling i centrum hopar sig problemen. Att låta honom sjunga "Till havs" är lika fel som att inte göra det. Några lätt dekonstruerade takter därur får glimta fram i den något utdragna slutscenen.

Fritt efter Yrsa Stenius "Tills vingen brister" - en bred biografi och utförlig personteckning som svårligen lånar sig till musikalisering - har librettisten Greta Sundberg valt den beprövade (ibland alltför beprövade) metoden med dödsbädd, återblickar och spaningen efter meningen med någon sorts Rosebud. Här söks förklaringen till att Jussi aldrig tycktes växa ifatt sig själv, alltid förblev ett barn i behov av att bekräftas av tre auktoriteter.

 

Där finns fadern David, skrämmande autentisk i Stefan Dahlbergs gestalt och med en stämma som en rakkniv vass. Den andre är John Forsell, en perfekt Lars Arvidsson med de infamaste mungipor jag skådat sedan Holger Löwenadler. Nr 3 är Elisabeth Meyer som Anna-Lisa, hustrun som Jussi envisas med att kalla Mamma och som även hon hjälper och stjälper till lika delar. Vid dödsbädden vakar också Anna Larsson i en skepnad som blir Jussis överjag, goda genius, länken till publiken, levnadstecknare likt Yrsa Stenius och med omisskänneliga drag från Tokfurstens Gud Moder. Den vuxne Jussi tolkas av Göran Eliasson med all önskvärd och väntad auktoritet, men frågan är om inte Tobias Westman är en ännu större sensation som entusiastisk och temperamentsfull Jussi i yngre dagar.

Kvinnorna kring honom inskränker sig förutom Anna-Lisa till den väna Annika Sandberg som svikna unga Linnea, mamma till Rolf. En ensemble av fyra figuranter bär handlingen framåt genom att ständigt anta roller som publik, journalister, dödsänglar, paparazzisar och Beckombergapersonal, där särskilt Carolina Bengtsdotters fischlande med en febertermometer driver kalla kårar. Överlag präglas Mårten Forslunds personregi av lekfullhet och stramhet, där ingenting lämnas åt slumpen och inga skämt tillåts utesluta allvaret bakom. Och han känner skillnaden mellan att spela nykter och spela full.

 

Men nu är det ju så vist inrättat på operascenen att ingenting av det man ser är tillnärmelsevis så viktigt som det man hör. Det sjungs magnifikt, och i Mats Larsson Gothes känslostarka men aldrig känslosamma musik, som klokt nog undviker alltför påtagliga Jussi-länkar, finns visserligen svackor förknippade med avsnitt som alltför tydligt relaterar till verkliga händelser. Engagerat och gripande blir det däremot när diktare och tonsättare får fantisera fritt, som i den hjärtskärande intervjun med Anna-Lisa, förnedringen på Beckomberga och faderns vålnad som ställer nyckelfrågan: Om du inte har din sång, vem är du då?

"Silverfågeln", som i visform besjunges av gossopranen för att sedan tas över av den suveräna kammarensemblen under Fredrik Burstedts ledning, var ursprungligen en present till Jussi Björling från Gösta Ekman d ä. Den är avsevärt mera spännande som operasymbolik, och tiden får utvisa om den också håller för en internationell lansering bland Jussiälskare världen över.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!