Lars Noréns husvisning ringar in livet så som det är

RECENSION | TEATER. Egentligen handlar inte den här föreställningen om någonting. Samtidigt handlar den om allt. I klassisk Lars Norén-andra får vi följa en skara människor i någon form av kris och svårmod under en tid i livet, för att sedan skiljas åt igen. Vi tittar på någon annan, men ser oss själva.

Den här gången ser vi vardagstjafs, graviditetshormoner, middagsdiskussioner och olika förväntningar på tillvaron. Det är husvisning och inuti ett husskal står tre par i olika stadier av en relationskris. Det äldre paret ska sälja huset eftersom de glidit isär, medelåldersparet behöver ett projekt för att lappa ihop sitt förhållande och det yngre paret har en helt ny relation att förstöra.

Igenkänningen är styrkan

Och det är just igenkänningen som är styrkan i dessa egentligen ganska banala dialoger, som ändå ringar in livet så som det är. ”Jag köpte kyckling till middag”. ”Men det åt jag ju till lunch”.

LÄS MER – Nina Lekander om Lars Noréns "Fragment II": "En självupptagen blandning"

Samtliga skådespelare befinner sig i Sofia Jupithers regi på scen hela tiden, men de som inte talar för stunden står blickstilla som skuggfigurer i periferin. Det ger en bild av hur vi alla i grunden bara är människor, med samma bekymmer och förhoppningar. Vi tror att vi är unika individer, men vi är mer lika än vi tror.

Mitja Sirén som blasé

Bäst blir det när socialrealismen återspeglas i framförandet, där framför allt Mitja Sirén gör en utmärkt välbalanserad, lakonisk tolkning av en medelålders man som blivit blasé med åren. Just den genomgående håglösa tonen är det som lyfter föreställningen, den skapar en absurd humor i svärtan.

Jag gillar även det äldre paret, spelade av Åsa Persson och Jonas Sjöqvist, och deras ömsom desperata, ömsom uppgivna sista sucken-inställning till sin gemensamma tillvaro, som är på väg att ta slut. Han hanterar krisen genom att bli babblig, medan hon sluter sig och blir tyst.

Kanske att Jupither till och med hade kunnat dra det apatiska ett steg längre, bett skådespelarna att agera än mindre inlevelsefullt, för att förstärka vardagsmonotonin. När pjäsen är slut har ingenting hänt, men också allt.

Sara Berg är kritiker på Expressens och Kvällspostens kultursida.

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Lars Noréns återkomst på Dramaten är magnifik