Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lars Noréns angrepp på Svenska Akademien

Författaren och dramatikern Lars Norén.Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN
Horace Engdahl, ledamot i Svenska Akademien.Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY

I sin nya dagbok beskriver Lars Norén dag för dag om hur han upplever skandalen i Svenska Akademien: ”Det äcklar mig djupare än vad jag hade kunnat föreställa mig.”

Jens Liljestrand följer en författare och dramatiker som inte skräder orden genom kulturinstitutionens största kris.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Lars Norén har tagit emot några av Svenska Akademiens förnämsta priser – Svenska Akademiens nordiska pris 2003 och Bellmanpriset 2012. Hur upplevde han själv institutionens stora kris?

Norén har hittills tigit om sin syn på kontroverserna. Men i sin nya dagbok, ”En dramatikers dagbok 20152019”, som utkommer i nästa vecka, öser han sitt förakt över institutionen. Efter DN:s publicering om ”kulturprofilen” den 21 november 2017 angriper han både Svenska Akademien, Jean-Claude Arnault och tidningen som har utfört granskningen:

”Dagens Nyheter har nu av okända anledningar känt sig tvingad att granska och avslöja en av sina närmaste vänner, en av dem som har haft DN som en kanal för sina framgångar och som DN använt för att få kulturell glans – den melankoliske hovmannen som drivit kulturverksamhet i Svenska Akademiens varma hägn i sin källarlokal vid Vasaparken. [...] Mannen som kallas för Kulturprofilen av tidningen är gift med Katarina Frostenson, medlem i Svenska Akademien, som han har använt som lockbete för att komma nära unga kvinnor som han i rask följd förnedrat.”

Det är ännu ett förfärligt exempel på den absoluta bristen på moral och civilkurage som frodas i de här kretsarna

I dagboken återkommer Lars Norén till bilden av Svenska Akademien som en korrupt och hycklande institution utan moral. Det gäller även den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius:

”Ljuger, ljuger lika naturligt och lätt som de andra. Det är ännu ett förfärligt exempel på den absoluta bristen på moral och civilkurage som frodas i de här kretsarna där man klättrar på varandras välvilja.”

Även ledamöterna Per Wästberg och Horace Engdahl angrips:

”Per Wästberg skrev till konungen och bad om att en kunglig medalj skulle föräras Jean-Claude Arnault, och Horace Engdahl ... nej, jag skiter i det. Det är en halvvärld.”

Några månader senare, den 8 april 2018, eskalerar krisen i Svenska Akademien när tre ledamöter under uppseendeväckande former lämnar institutionen. Inte heller nu tycks Norén känna någon större respekt för gruppen.

Han har skit kring munnen och han låtsas som ingenting

”Sprickorna i Svenska Akademiens byggnad har blivit allt större och blottar den interna onanikulturen och de som träder fram har uttryck som gripna förbrytare, överraskade över det starka ljuset som plötsligt drabbar dem. [...] Jag avskyr dem, den ene efter den andre. Inte minst den tidigare ständige sekreteraren Peter Englund som nu offentligt tvår sina händer efter att i alla år ha tigit om övergrepp, inte reagerat på den omfattande korruptionen av bostadsgåvor och stipendier till närstående. Han har skit kring munnen och han låtsas som ingenting, som en hyena som har snaskat färdigt på sitt byte.”

Horace Engdahls uppmärksammade artikel i Expressen, där han angriper Sara Danius, avfärdas av Norén som ”en banalitet”.

”I dag står Horace Engdahl med underkläderna i handen och tigger om upprättelse. [...] Hans självbild kommer att överleva honom. Så djupt stelt är den ingraverad i det språk han plockar samman ur litteraturhistorien.”

”En dramatikers dagbok 20152019” ges ut under nästa vecka.

Den 11 april fortsätter Norén om Engdahl:

”Han framstår alltmer som ett personligt sammanbrott, en verserad ruin av något som aldrig varit storslaget. [...] Narcissismen hos honom beter sig som en hund som vet vem som ger sötsaker.”

Att läsa Lars Noréns tankegångar under Akademikrisen är att följa en författare vars krav på integritet och moralisk resning hos kollegerna bara är i paritet med hans förakt mot det mediala etablissemang som granskar dem. Han äcklas visserligen av Svenska Akademien – men paradoxalt nog också av de medier som skriver om den.

Den 22 april fantiserar han om att skriva en lång essä där han först ska försvara Arnault och Engdahl och angripa journalistiken och DN:s avslöjande, för att sedan i samma text göra en ”avrättning av Arnault, Engdahl och de övriga”.

”Men varför skall jag göra det. Ja, det finns många skäl att skriva den och lika många att avstå från det.”

Man kan se honom som en lysten åskådare på en brottsplats, belåtet kisande mot offret

För transparensens skull ska jag tillägga att även jag själv figurerar i Noréns bok och omskrivs i mindre smickrande ordalag, för en krönika där jag angriper Engdahl.

”[Engdahl] har varit och är kanske alltjämt väldigt betydelsefull som kritiker och skribent, och det hån som hans författarskap utsätts för, där man hävdar att ingen kommer att erinra sig om femtio år vad han har tillfört svensk litteratur, är oförskämt och omoget. En av Expressens skvallrigaste skribenter driver ihärdigt den attacken. Han heter Jens i förnamn och man kan se honom som en lysten åskådare på en brottsplats, belåtet kisande mot offret.”

Läsningen ger ett unikt perspektiv på akademikrisen från en av den svenska kulturelitens främsta, någon som ömsom vill försvara sitt skrå och dess status, ömsom vill ställa sig utanför, i ett ingenmansland bortom vare sig Börshusets salonger och det han kallar ”lynchmobbens torg”.

Bara Frostenson, liksom han en av landets mest upphöjda poeter, finner nåd inför hans ögon och beskrivs med något som liknar empati.

”Den enda jag känner sympati för är Katarina Frostenson”, skriver han den 7 december 2018, ”och den kärleksgåta som hon försvarar och som bara är hennes.”

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.