Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lars Molin drevs av en sällsynt berättarglädje

KÄNSLA FÖR HEMMAFRUAR. "Den tatuerade änkan" inspirerade frustrerade kvinnor att bryta upp från döda äktenskap.

Lars Molins folkkära serier präglades av frispråkighet och närhet.

Gunilla Brodrej läser hans biografi och minns en unik epok i svensk tv-dramatik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BIOGRAFI

GUNILLA JENSEN

Lars Molin - Mitt i berättelsen
Piratförlaget, 350 s.

"Den som inte har något att berätta kan lika gärna hålla käft" sa Lars Molin till Petter Karlsson i en intervju i Expressen 16 januari 1999. Senare samma år dog han, 56 år gammal.

Lars Molin höll sannerligen inte käften. Redan som barn följde jag stjärnögt ett pekoral på tv som hette "Nybyggarland" (1972). En rågblond ensamstående pappa och hans dotter slog ner sina bopålar i 1870-talets Lappland och dramatik uppstod bland kåtor, forsar och timmerkojor.

Det var cowboys och indianer fast på svenska, grovt tillyxat, och våldsamt. Jag var tio och slukade så småningom Sven Wernströms "Trälarna", på jakt efter mera vadmal och hårt liv. Först nu, genom Gunilla Jensens biografi om Lars Molin, förstår jag att den tv-serien hade samma upphovsman som lät fem farbröder uppvakta Mona Malms Ester i "Den tatuerade änkan" 26 år senare.

 

Genom boken och en helg i SVT:s Öppet arkiv upptäcker jag att Molins eget liv och bakgrund bildar olika mönster i filmerna. Kampen mot fjällforsen i "Nybyggarland" speglar pappans farliga arbete som bergssprängare på kraftverksbygget. "Ivar Kreuger" förklarar den bakomliggande orsaken varför föräldragården såldes och ett sår slog upp mellan Molins pappa och farbror.

Annat är mer kuriöst. Som när Molins motorintresse materialiseras, från den fullpackade bilen i "Badjävlar" till motorcykeln i "Tre kärlekar" och dyrbilarna i "Den tatuerade änkan" (1998).

I den sistnämnde sitter nyseparerade Ester bakom ratten eftersom två av de välbärgade män hon börjar dejta är för upprörda eller skumögda för att köra själva. Hon kör så att säga ifrån både man, barn och barnbarn. Den här tv-serien inspirerade många kvinnor att bryta upp från döda äktenskap.

 

Molin hade inte bara en fin känsla för frustrerade hemmafruar, han gillade också sprit. Scenerna kring supar och stänkare bildar öar av frid och glädje överallt i hans produktion. Att vara plakat är ett slags välsignat tillstånd. När Molin själv oroade sig för sin förestående by pass-operation 1999, tröstade han sig med konjak. På natten vaknade han med ett skrik, gick upp till toaletten, sjönk ihop och var bortom räddning.

Dramaturgen Jensens biografi över den produktive Lars Molin är en komplett och osentimental introduktion till en av våra mest folkkära tv-dramatiker.

De inre rummen och problemen får man lägga till själv. Man kan läsa boken som ett vittnesmål både från ett folkhem och från en medberoende tv-familj. Jensen arbetade länge sida vid sida med Molin. Han tyckte inte om tillrättavisningar och goda råd beträffande sena måltider och sprit. Det står att han knappt orkade gå i tv-husets trappor.

 

Det är det sorgliga. Det häftiga är Molins driv och berättarglädje. Även om Jensen skriver att han kunde ha svårt med sluten, hade allt han gjorde ett tydligt ärende, liksom med skjuts utifrån något självupplevt.

En av hans noveller, "Midvinterduell" (1983), beskriver en man som envist kämpar mot beslutet att hans mjölkpall ska tas bort. Plogbilen mejar ner den, men bonden Tjalle-tvärvigg-vägrar att följa förordningen och bygger upp mjölkpallen, om och om igen. Novellen blev en tv-film som också var Lars Molins definitiva genombrott som älskad tv-berättare.

Det var första gången som Molins favoritskådisar Ingvar Hirdwall och Mona Malm bildade strävsamt par i hans produktioner. Den framsynta dramachefen på SVT, Ingrid Dahlberg, anmälde filmen till tv-festivalen i Monte Carlo. Och denna skröna vann även juryns hjärtan.

 

Förra året vann tv-serien "Bron" samma pris. Den hade Molin antagligen både sågat och sprängt i bitar. Bokstavligen. Sedan hade han nog undrat varför i helvete det aldrig görs några tv-filmer längre.

 

Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.