Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lars Lerin på Liljevalchs kommer att bli en succé

"Staden". 2015. Foto: Per-Erik Adamsson, Liljevalchs.
"Gråsten" 2016. Foto: Per-Erik Adamsson/Liljevalchs.
"Fåglar", 2011. Foto: Liljevalchs.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Foto: MIKAEL SJÖBERG
Lars Lerin bredvid sin akvarell "Staden".
1 / 7

Lars Lerin visar sina akvareller på Liljevalchs i Stockholm.

Nils Forsberg förutspår konstmuseets största succé någonsin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. ”Ett litet steg för samtidskonsten, men ett gigantiskt kliv för akvarellmåleriet”, skrev jag om Lars Lerin 1997 i en hipp nättidning. Det var en tid då det var viktigt att Ha Koll och helt comme-il-faut att meddela om något inte var bra, så det kändes mycket generöst. Om nu någon faktiskt gillade akvarellmåleri, som med undantag för Spencer Finchs konceptuella variant var en hobby som lärdes ut på kurser för pensionärer, kunde jag väl för all del tipsa om det. Han behärskade ju onekligen hantverket.

Coola installationer var på. Fiskmåsar och nordnorsk glesbygd i vattenfärg – not so much.

Fenomenet Lars Lerin

Fenomenet Lars Lerin måste nog fattas mot bakgrund av ett ironiskt 90-tal med klara elitistiska böjelser, och ett efterföljande 00-tal då konsten också skulle vara politisk. Hans genomslag har varit makalöst. Förutom en djup beundran i breda folklager för akvareller med fiskmåsar och nordnorsk glesbygd och mängder av andra motiv, har han blivit en tv-personlighet som gått rakt genom rutan när han med sitt avväpnande sätt plockat bort all eventuell attityd hos dem han mött.

 

LÄS MER – Nils Forsberg om Market Art fair och den blåa jättepenisen

 

Utställningen på Liljevalchs innehåller verk från 2002 till i år som hängts efter olika motivgrupper. Det är nordiska landskap, bokhyllor, arkitektur, Syrien, fartyg och fåglar, och ett par ekivoka sviter med matroser och nakna män. 

Man kan fastna framför i princip vad som helst och fundera över hur en lite mörkare nyans av grått flyter ut på exakt rätt ställe för skikta sig mot ett ljusare fält och skapa en skimrande skugga över en stolskarm eller en husvägg. Med tanke på hur svårt det är att korrigera misstag i akvarell – man suddar inte eller målar över hursomhelst – är det lätt hänt att hakan trillar ner och man står där och gapar lite fånigt.

Akvareller i Egypten

Akvarellmåleriet har en lång historia som sträcker sig till åtminstone det forna Egyptens papyrusmanuskript, men det var engelsmannen J M W Turner (1775-1851) som tog tekniken till nya nivåer med sitt sätt att bygga upp bilderna med färgskikt i allt mörkare nyanser. Jag har aldrig sett bättre akvareller än av Turner, fjäderlätt skira och kraftfulla som knytnävsslag. På samma gång. På håll är de en rörelse i ögonvrån, på nära håll och utan glas, så nära som man sällan får gå, öppnas universum.

När Lars Lerin är som bäst och inte blir för kvalmigt sötaktig (vilket händer) är han också där, hans bilder dansar som fjärilar men sticks som bin. Men bara teknik är inte konst, det är hantverk. Det som hänt Lerin genom åren är att hans verk som helhet betraktade fått en sorts ryggrad. I målningar av ett rostigt fraktfartyg ute på redden i höstmörker eller en kraftledningsgata i nattlig snötäckt barrskog är melankolin bortom tid och rum. Inför sviten ”HSB 1-4”, gråa treplanslängor av miljonprogramssnitt på mindre ort, känner man doften av kylig torr luft medan en den deprimerande tystnaden ligger tung. En serie interiörer, möjligen med mäklarannonser som förlaga, ger tomheten i den designade livsstilsepoken tyngd. Belgaren Luc Tuymans goes Hemnet ungefär.

Snoddas och Stig-Helmer

Lars Lerins måleri är transparent, ofiltrerad, utan teoretisk överbyggnad, men blir sammantaget till något mer än ekvilibristiskt hantverk. Den är den totala motsatsen till hafsig KRAV- och rättvisemärkt konst av konstnärer som ofta vet mer om vad man ska säga och tänka än hur man ska gestalta det. Lerin själv är för övrigt motsatsen till de konstnärerna också, fumlig, blyg, aningen bortkommen och fullständigt hudlös. På bredaste värmländska. Han verkar inte så insatt i normkritiska teorier men har varit nedgången i missbruk och träffade sin brasilianske make på internet.

Äkthet. I Sverige har vi en tradition av att omfamna dem som inte så världsvana och i vissa avseenden kan Lars Lerin påminna om Snoddas eller Stig-Helmer. Men det han gör, gör han på totalt allvar. Längre än så från 90-talet går det inte att komma. 

Om inte det här blir Liljevalchs största succé någonsin ska jag äta upp mitt exemplar av Andres Lokkos samlade texter.

 

 

KONST

LARS LERIN

Liljevalchs konsthall i Stockholm

Till 9/9

 

Nils Forsberg är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Nils Forsberg här.

 

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Loa Falkman och Rickard Söderberg om operageniet Birgit Nilsson. Kultur-Expressen finns också som podcast.

PODCAST – Lyssna på när Martina Montelius och Gunilla Brodrej spelade in sin podcast hos Lars Lerin

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!