Utsläppen puffar på. Foto: John Giles
Utsläppen puffar på. Foto: John Giles
Lars Gustafsson

Varför händer inget alls i klimatfrågan?

Publicerad

Lars Gustafsson påminner om de nu levandes moraliska förpliktelser till de ofödda.

Den vanligaste orsaken till att människor finner det så svårt att sluta röka är sannolikt att de inte vill sluta. Sluta röka är obehagligt; det skapar oro, koncentrationssvårigheter, minskar produktiviteten ett par snäpp och kan framkalla en övergående depression. Dessa är de kortsiktiga förlusterna.

Den långsiktiga vinsten är en avsevärt förlängd livsförväntan och en ökad chans att undgå några verkligt obehagliga sjukdomar som cancer och lungemfysem. De gamla människor, utrustade med syrgasutrustning av alpinistmodell som man kunde möta i amerikanska speceriaffärer ännu på 1990-talet var ingen uppbygglig syn.

 

Kort sagt: människor styrs i allmänhet så mycket mer av sina kortsiktiga intressen än av de långsiktiga även när de långsiktiga är mycket viktigare, ja livsavgörande.

Det ligger väldigt nära till hands att se parallellen mellan detta dilemma och klimatpolitiken. Det är inte mycket de olika internationella konferenserna har åstadkommit: Rio de Janeiro 1992, fromma förhoppningar och högstämd retorik; Kyoto 1997, bindande avtal om konsumtionsbegränsning men utan USA, Kina och ett antal nya industriländer av det slag som öppnar ett par nya kolkraftverk i månaden. Köpenhamn 2009, totalt fiasko; Doha 2012, allmän enighet om behovet att komma till allmän enighet...

Professor John Schellnhuber på institutet i Potsdam, ibland kallad Mr Two Degrees på grund av sitt gränsvärde för en uthärdlig ökning i medeltemperaturen, brukar säga att gränsen mellan två och fyra grader är vår civilisation som vi känner den. Extrema klimathändelser borde ge tillräckligt med argument.

 

Men varför händer egentligen ingenting i klimatfrågan? Salig Max Frisch inledde en av sina dagböcker med en självrannsakande enkät där den första frågan lydde ungefär så här: Skulle, när alla era personliga kontakter, släktingar och efterkommande är borta, mänsklighetens utdöende bekymra er?

Flera moralfilosofer har under de gångna två decennierna skrivit om klimatfrågan som moralproblem och har velat säga att det faktiskt föreligger något sådant som de nu levandes moraliska förpliktelser till de ofödda, alltså till de, inte existerande men möjliga, rättssubjekt som utgörs av de ännu ofödda.

I det nya numret av London Review of Books har Paul Kingsworth en väldigt genomtänkt recension av en del nyare böcker om klimatfrågan. Han är ense med så många andra om att både väljarna i demokratier och diktaturerna är maktlösa, och förefaller fundamentalt ovilliga att ge upp en tum av den mödosamt erövrade egna bekvämligheten för abstrakta värden.

 

Men ännu intressantare är hans påpekande att klimatfrågan, som egentligen inte alls borde vara klasskiljande, har politiserats, inte minst i USA, till en höger-vänsterfråga. Där det uppfattas som vänster att vilja värna om jordatmosfären och höger att nonchalera hoten från de enorma koldioxidutsläppen. I själva verket är naturligtvis inte klimatfrågan en politisk, utan en låt oss säga, parapolitisk fråga.

Därför att den handlar till sist inte om politiska program utan om förutsättningarna att politik överhuvudtaget ska kunna bedrivas.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Lars Gustafsson
Lars Gustafsson
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag