Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Gustafsson

Lars Gustafsson: En politisk skandal

Lars Gustafsson. Foto: Tommy Pedersen

Lars Gustafsson rasar mot alliansens drastiska neddragning av anslaget till kulturtidskrifterna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Neddragningen på totalt 15 miljoner kronor bör i huvudsak "göras när det gäller stödet till kulturtidskrifter. Det statliga stödet till kulturtidskrifter kan ges till tidskrifter i såväl tryckt som digital form. Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt till minskade kostnader, bland annat för distribution, som elektroniskt utgivna tidskrifter innebär".

Kulturutskottets reviderade förslag till alliansens kulturbudget föreslår en neddragning av tidskriftsstödet på 15 miljoner kronor. Detta innebär självklart katastrof för en rad tidskrifter som är behövliga för litteraturen och för det offentliga samtalet. Lyrikvännen, Häften för kritiska studier, 10TAL, Judisk Krönika och och så vidare: tänk er dem försvunna från hyllorna nere hos Hedengrens bokhandel!

 

Den som trodde att det fanns åtminstone ett spårelement av sund kulturkonservatism hos alliansens företrädare i kulturutskottet misstog sig - uppenbart.

Men det är värre. Här döljer sig en politisk skandal. Det var Roland Pålsson – hög ämbetsman hos 1969- och 70-talens kulturdepartement – som en gång i tiden utformade riktlinjerna för tidskriftsstödet. Eftersom jag var huvudredaktör för BLM på den tiden och BLM inte gick vidare bra, hade jag ett samtal med denne sympatiske herre, en utpräglad rättrådig ämbetsman.

Vi talade om fördelarna med ett tidskriftsstöd men också om riskerna. Hur skulle man kunna förebygga att stödet samtidigt blev ett instrument för politisk styrning av det offentliga samtalet? Pålsson såg problemet och han hade en uppriktig vilja att göra något åt det. Hans lösning – långt ifrån fulländad men ett hederligt försök – låg i att delegera ansvaret till ett nyinrättat kulturråd.

Den svenska floran av kulturtidskrifter förmedlar inte bara kunskaper utan också en mängd av åsikter som inte sällan ter sig outhärdliga för någon eller några av de andra tidskrifternas redaktioner. Det ska vara så. Detta är vad som skiljer oss från Kina eller en gång DDR, för att inte tala om Nordkorea.

 

Den politiska vikten ligger möjligen mera till vänster än till höger. Det viktiga är att de samhällsanalyser och de konstuppfattningar som summan av tidskrifter representerar inte är uniform.

Därför är kulturutskottets förslag djupt obehagligt. Det går inte att utesluta misstanken om en politisk avsikt. Ty den ekonomiska vinsten av indragningen, knappast mer än vad några styrelsemedlemmar i vinstgivande statliga företag bevisligen årligen begagnar av offentliga medel för sitt privata sällskapsliv, är inte tillräckligt stor för att motivera denna osande dumhet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!