Lars Gustafsson: Tyranni på minuten

Lars Gustafsson, som nyss kom ut med romanen "Doktor Wassers recept".
Foto: Fredrik Hjerling
Rüdiger Safranski.

Lars Gustafsson läser om tidens tyranni hos Rüdiger Safranski.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vad tid egentligen är vet ingen så noga. Augustinus överlät frågan åt Gud, som om någon borde veta. Tid och rum är åskådningsformer, sa Immanuel Kant, alltså sätt att åskådliggöra någonting vars innersta natur inte är åtkomlig för oss.

Tid är det som klockor mäter, föreskrev Einstein. Definitionen har, som alla vet, en rad konsekvenser. En är att samtidighet mellan separata händelser i någon absolut mening inte existerar. Två händelser kan till och med förefalla samtidiga ur den ena händelsens perspektiv men inte sedda från den andras. En annan konsekvens är att händelser är tänkbara om vilka vi inte vet om de är kommande eller förflutna.

Tid görs alltså åskådlig med klockor. Som klockor kan vad som helst begagnas som uppvisar en obruten rad av händelser med lika intervall. Solens dagliga färd över himlavalvet, pendelns majestätiska rörelser i ett gammalt tornur, snabba vibrationer i en kristall – alla sådana system kallas harmoniska oscillatorer och typiskt är att deras formel kräver tillgång till begreppet tid. Dessa förlopp skapar en mätbar tid. Vad tid egentligen är, förklarar de inte.

"Tiden är inte händelser"

När vi ser pendeln röra sig i det gamla vägguret är det inte tid vi ser utan händelser. Men tiden själv är inte händelser. Den är ett oundvikligt något där de låter sig ordnas och mätas.

Hur ser då tid ut om vi tar bort pendlarnas enformiga tickande? Heidegger hade en idé: i den absoluta långtråkigheten, tiden så att säga avklädd sina kalsonger, visar den sin egentliga natur. Den tomhet som inställer sig i den radikala långtråkigheten är den mänskliga existensens egen tomhet, Kierkegaards frihetsrum med dess svindelkänsla.

Rüdiger Safranskis som alltid briljanta nya bok heter ”Zeit” och är något av en sammanfattning. Perspektivet är vad tiden gör med oss och vad vi gör med tiden. Fjolårets Thomas Mann-pristagare, författare till utmärkta böcker om Schopenhauer och Nietzsche, vet inte vad tiden är. Men vad den gör med oss – om det vet han alltså mycket.

Och om klockornas makt. I ett av bokens allra bästa kapitel diskuterar han vad de har betytt för vår civilisation. Med den framväxande industrialismen och behovet av samarbete mellan människa och maskin blir tiden, generaliserad till tidszoner, den suveräne härskaren. Endast jämförbar i makt och overklighet med den andra stora fiktion som styr våra liv: penningen.

Tid som social överenskommelse

Med sällsynta undantag infinner sig bussen exakt på minuten vid min lokala hållplats: jag tror inte många grubblar på en precision som på Cervantes tid skulle ha tett sig magisk. Och vilka lidanden vållar inte denne ansiktslöse furste, punktligheten, varje dag! Norbert Elias, socialhistorikern, ville på fullt allvar pröva tanken att det inte finns någon kantiansk tid. Hela tidsbegreppet, menade han, är en social överenskommelse.

Safranskis analyser av tiden – liksom av en rad andra aspekter av tiden så som den gestaltar sig för oss är djupa och präglade av hans enorma idéhistoriska beläsenhet.  

Det är underbart att det ännu finns någon som kan skriva populärvetenskap på denna nivå.


Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.