Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Lars Gustafsson: Syskonlösa tillstånd

ENSAMBARN. Detta är Lars Gustafssons sista artikel. Bilden är tagen av hans yngste son.
Foto: Benjamin Gustafsson
Vid blommor och böcker.
Foto: Benjamin Gustafsson

Lars Gustafsson hörde ljudet av sina ofödda bröder och systrar i sin sista artikel. Den skickades in till redaktionen bara några dagar innan han dog och publiceras nu för första gången.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag var mina föräldrars enda barn. Jag frågade dem aldrig varför - jag hade känslan att det inte var något man frågade om. Det berodde inte på att någon förälder gått bort i tidig ålder, så mycket står klart. Den ene levde till 86 och den andra till 99.

Vi var alltså bara vi tre och det fanns plats i Anglian som Einar (han hette alltid Einar, inte Pappa) så småningom skaffade sig. Inte sällan var det Einar och jag som satt i framsätena och övervakade maskineriet, som kunde ta oss upp till den svindlande hastigheten av 85 kilometer i timmen.

Att vara enda barnet var det naturliga tillståndet; jag hade aldrig prövat något annat. Jag förvånade mig litet över de syskonskaror där mina vänner på Bomansgatan ingick. Hur fick syskonen Henning, levnadsglada och vänliga, rum med alla sina vinterjackor i tamburen. Eller mina kusiner, morbror Stigs barn? Och var sov de? Min naturliga sovplats var hela barndomen och långt in i 1950-talet en utdragssoffa i köket. Och där rådde frid.


LÄS MER: Lars Gustafssons fascinerande världar

Syskon man aldrig haft

Sova med många andra, till exempel i ett tält, uppvärmt av en knastrande och glödande tältkamin i centrum, utspridda radiellt med kamraterna till en stor cirkel, var det närmaste jag har kommit en syskonupplevelse i mitt liv. Och liksom Tomas Tranströmer, som till och med har skrivit en dikt om upplevelsen, tyckte jag om den. Den gav ett annat slags trygghet.

Hur beskriver man de syskon man aldrig har haft? Hur ser min syster eller mina systrar ut? Inte som mina fruar. Är de magra och allvarliga? Små och liksom dansande som mina kvinnliga kusiner? Är de idrottstalanger som fru Blomqvist? Eller sitter de hela dagen böjda över böcker i stora bibliotek där solstrimman leker med böckernas damm under det höga fönstret? Svaret är: jag vet inte. De är i det rike där den konvergenta talserien har nått noll, i de aldrig realiserade möjligheternas mäktiga region.

Vad skulle de ha tyckt om mina böcker? Skulle de ha skrattat åt "Tennisspelarna"? Skulle de ha demonstrerat en viss skepsis inför ett och annat? Saknar jag dem? Jag tror det. Någonstans, på någon av själens nivåer, kan jag höra deras snabbt försvinnande röster.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.