Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lars Gustafsson ställde alltid den enskilda först

Lars Gustafsson. Foto: - - / OKÄND
Lars Gustafsson som ung. Foto: HARALD BORGSTRÖM / BORGSTRÖM HARALD SCANPIX SWEDEN
Foto: Annika Bladh / Privat.

I dag utkommer den mångåriga Expressen-medarbetaren Lars Gustafssons postuma roman ”Dr Weiss sista uppdrag”. 

Peter Luthersson läser och minns. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Vid Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2010 resonerade Lars Gustafsson och Göran Greider om ditt och datt på en scen, bland annat om det svenska politiska livets idémässiga fattigdom och språkliga torftighet. Frågan restes om inte Gustafsson kunde göra något åt förhållandet, om han inte borde engagera sig politiskt. Svaret kom blixtsnabbt: ”Jag har inte tid. Jag har kanske 10, 12 år kvar att leva och böcker att skriva. Min poesi är viktigare än dagens politiska diskurs. Den griper djupare och varar längre.”

Självkänslan var uppenbar och hade inte alltid fördragits av landsmännen, framför allt inte när Gustafsson under decennier valde att bo och arbeta i Austin, Texas, USA. Vedersakare här hemma med en mer rigid föreställning om önskvärd existentiell och politisk hållning förtalade då vanemässigt den frånvarande författaren, spred en uppfattning om honom som var en omsorgsfullt konstruerad missuppfattning. I Göteborg i september 2010 var Gustafsson återinflyttad och stämningen en annan. När svenskar med egna ögon kunde se honom och med egna öron kunde höra honom skingrades lögnerna och den förtalade blev nästan folkkär.

En mästerlig prosaist

Mannen på scenen hade inte 10 eller 12 år kvar att leva utan fem och ett halvt. Han hänvisade till sin poesi. Och det är en kliché som likt många klichéer har fog för sig att Gustafssons främsta genre var poesin. Det skulle bli två nya diktsamlingar: ”Elden och döttrarna” (2012) och ”Etyder för en gammal skrivmaskin” (2016). Men Gustafsson kunde också skriva mästerlig prosa, som när han konverserar om varjehanda i miniatyren ”Tennisspelarna” (1977) och som när han skrapar fernissan av svensk folkhemsmytologi i romansviten ”Sprickorna i muren” (1971–1978) och romanen ”En kakelsättares eftermiddag” (1991).

Postumt utkommer i dag ännu en roman, ”Dr Weiss sista uppdrag”.

En god vän till mig hävdar att Lars Gustafssons romaner är bättre ju mer Västmanland och ju mindre filosofisk spekulation de innehåller. Och visst tyckte också jag att det var härligt när Gustafsson efter återkomsten till Sverige litterärt uppsökte vad han kallade ”mina hemtrakter”, när han i ”Fru Sorgedahls vackra vita armar” (2008) berättade om en gymnasist i Västerås – med omisskännligt tycke av författaren själv – som år 1954 förälskar sig i en mer erfaren kvinna och när han i ”Mannen på den blå cykeln” (2012) berättade om en man – tillskuren med författarens far Einar som förlaga – som år 1954 cyklar omkring på den västmanländska landsbygden och försöker vinna köpare åt Electrolux hushållsmaskin Assistent.

Lars Gustafsson. Foto: RAGNHILD HAARSTAD/TT / TT NYHETSBYRÅN

Min vän lär inte gilla ”Dr Weiss sista uppdrag”. Förvisso refereras det i förbigående till en ort som Ramnäs och berättas om en förhärjande skogsbrand som spred sig med en hastighet som ingen hade kunnat ana, men romanupplägget vetter åt filosofisk spekulation, ja, fantastik. Dr Weiss äger egenskapen att kunna förflytta sig i tid och rum. Under en av sina färder har han tappat bort något: ”en intelligensförstärkare” som inte ska uppfinnas förrän 1000 år senare. Av ”rumstidens dystra tyranner” skickas han ut för att återfinna det borttappade.

Författarens uppslag och huvudpersonens uppdrag öppnar för reflektioner om hur själva tillvaron är beskaffad. Central är tanken att människan inte kan vinna insikt på grund av sin begränsning, eftersom hon ungefär som Kant menade är bunden vid sina åskådningskategorier. En tidsresenär kan spela henne spratt. Så får dr Weiss tillfälle att betrakta ett arkeologiskt fynd i ”postglaciär tid”, när isar har smält och lera ansamlats. Fyndet visar sig vara en flygfarkost från ”en teknologisk högkultur före sista istiden”.

Något mycket sympatiskt med Gustafsson var just hans ovilja mot kontrollörer, idékommissarier, inte bara litterära sådana utan också politiska.

Västmanland och universum. Lars Gustafsson var hemmastadd på båda ställena men ofta en smula obekväm på mellanstationerna. Som författare relaterade han sig till det lokala och det internationella. Jag kommer ihåg att han en gång angav exakt vilka vägskäl som avgränsade hans västmanländska litterära landskap och vems litterära landskap som vidtog i de olika riktningarna. Jag kommer också ihåg att han beträffande världslitteraturen med obesvärad självklarhet karakteriserade sig som ”en kanonisk författare”. I Stockholms litterära salar trivdes han för det mesta inte. I ”Ett minnespalats” (1994), en bok med undertiteln ”Vertikala memoarer”, skriver han om ”ett litterärt stockholmsetablissemang som redan är murket i rötterna, övervattnat med lätta framgångar och ansträngningslösa inkomster”, där Horace Engdahl fungerar som ”en liten litteraturkontrollör av snarast östtysk typ”.

Något mycket sympatiskt med Gustafsson var just hans ovilja mot kontrollörer, idékommissarier, inte bara litterära sådana utan också politiska. Det var givetvis denna ovilja som retade upp såväl den bleka som den illröda vänster som förtalade honom medan han vistades i USA. Han skulle vara folkhemsfiende och ”nyliberal”, trots att han var passionerad om än inte inskränkt hembygdsälskare och trots att han aldrig avgav permanenta lojalitetsförklaringar till någon ideologi utan kunde uppspåra och utpeka brister i samtliga. Gustafssons litterära storhet kommer sig inte minst av att han instinktmässigt ställde enskilda människor före vilka idékomplex det vara månde.

Det gustafssonska

Är då den nya romanen bra? Vid ett tillfälle kommenterade Gustafsson det ofta framkastade och ganska träffande påståendet att hans författarskap var ojämnt: ”Bara medelmåttor håller jämn standard.” ”Dr Weiss sista uppdrag” saknar inte förtjänster. Här finns så mycket gustafssonskt, som jag ser med milt vemod: referenser till Berlin, saltfläckar i mexikansk öken, Mozart, encyklopedier som inte existerar och ”ryttarskaror på väg från en värld till en annan, ridande på dimman snarare än på hästar”. Likväl blir ”Dr Weiss sista uppdrag” inte mer än vad som brukar kallas en mellanbok. 

Under beaktande av bokens tema kan man hoppas att mellanboken är just en mellanbok. Kanske någon av oss i en parallell eller alternativ tillvaro får ta del av ett mästerverk av Lars Gustafsson som i dag någonstans berättas för våra förfäder eller efterkommande.

ROMAN

Lars Gustafsson

Dr Weiss sista uppdrag

Norstedts, 125 s.

LÄS MER – Lars Gustafssons sista text för Expressen 

LÄS MER – Lars Gustafsson: Gunnar Ekelöfs dikter tröstar i en orolig tid 

 

Av Peter Luthersson

 

Peter Luthersson var Lars Gustafssons redaktör på Svenska Dagbladet på 1990-talet och hans förläggare på Atlantis på 2000-talet.