Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Långt bättre än Bret Easton Ellis

Christian Kracht. Foto: Ersatz

Vid en första anblick liknar den tyske författaren Christian Krachts debutroman "Faserland" en lika grov plankning av Bret Easton Ellis som Per Hagmans debut "Cigarett". Nihilistisk vakuumprosa - en ung man som vandrar genom en värld där tingen reducerats till sina varumärken och ungdomar irrar i en knarkdimmig postmodern dekadens. Ungefär världens tråkigaste och mest intetsägande genre.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

Christian Kracht

Faserland

Översättning Viktor Englund

Ersatz, 167 s.

Det är den tredje Kracht-romanen som på kort tid släpps på svenska, och skiljer sig markant från de två tidigare, som i mina ögon etablerade honom som en av de mest intressanta unga europeiska författarna. Det gör mig också långt mer välvilligt inställd till "Faserland". När den släpptes i Tyskland fick den mycket kritik av de ovan nämnda skälen, men har efter hand som författarskapet fortsatte, omvärderats. Gott så - det är nämligen en mer subtil roman än man först anar.

Vår rika namnlöse berättare far riktningslöst genom Tyskland, bär exklusiva kläder och super skallen av sig på dyr champagne med flyktiga vänskaper. Mycket mer händer inte; det är en värld efter ideologiernas och värdenas sammanbrott. Det enda som ger mening - kickar, fart - är pengar.

Men vår berättare resignerar inte inför detta. I varje tanke finns ett motstånd, en känsla av att inte vilja vara med i den ungdomskultur som han tvingas in i.

Inställningen märks i små gester, som i avsmaken jaget känner för droger, eller när han klipper kontakten med sin bästa vän för att han ertappar honom mitt i en trekant.

Skälet till att han drar från stad till stad är inte drivandet i sig - det är för att han inte förmår känna sig hemma i den här tiden och världen, i förfallet, utan måste bort.

"Faserland" blir därför en sorts anti-bok till den postmoderna nihilismen, som hamrar sönder den inifrån.

Även om alternativet inte formuleras blir irrandet efter en lösning, viljan till ordning, kanske till och med moral, en hård och allvarlig puls i boken som gör den långt mer intressant än någonting Ellis någonsin har skrivit.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!