Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Landet som icke är

Döda människors skosamling.

Peter Cornell blir upplivad av en utställning om döden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Marja-Leena Sillanpää.
Foto: Foto: Jurek Holzer / Svd / TT

Hur kan en utställning om döden lämna mig så upprymd! Just för att den är så levande, uppfinningsrik, spirituell och böljande som Marja-Leena Sillanpääs "Dom vet att jag lyssnar" på Konstnärshuset. Icke-varats skuggor och ljus har alltid varit hennes tema i texter, objekt, måleri, ljud och teckningar. Ett allmängiltigt motiv, får man säga, för i längden kan man inte trösta sig med Marcel Duchamps ironiska halmstrå: "Det är de andra som dör."

På golvet står linneskåp, möbler, skor, nötta resväskor och trädörrar, liksom lösryckta ur vad som en gång var en människas liv. Och i entrén möter högar av lakan, labyrintiskt hopskrynklade som evigheten.


Ovanför dem och i nästa rum en serie teckningar av bortgångna författare, liksom medialt tecknade i Ernst Josephsons manér: Sylvia Plath, Oscar Wilde, Gertrude Stein, Nelly Sachs, Hilma af Klint... Och Marja-Leena Sillanpää är en märkvärdig tecknare; en trappa upp har hon nålat upp ett flöde skisser av fragmentariska och drömska psykiska situationer, några av dem daterade 1915 och 1916... Ja, varför knussla med datum i dimensioner som övergår allt förstånd?

De döda närvarar i ett slags spiritistiska ord- och ljudfragment och (som hos Susan Hiller eller Carl Michael von Hausswolff) är de inte borta, för "alla lever alla dör."

Konst

Marja-Leena Sillanpää

"Dom vet att jag lyssnar"

Konstnärshuset, Stockholm

Till 27/11