Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Landet som icke är

Döda människors skosamling.

Peter Cornell blir upplivad av en utställning om döden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

Marja-Leena Sillanpää

"Dom vet att jag lyssnar"

Konstnärshuset, Stockholm

Till 27/11

Marja-Leena Sillanpää.Foto: Foto: Jurek Holzer / Svd / TTHur kan en utställning om döden lämna mig så upprymd! Just för att den är så levande, uppfinningsrik, spirituell och böljande som Marja-Leena Sillanpääs "Dom vet att jag lyssnar" på Konstnärshuset. Icke-varats skuggor och ljus har alltid varit hennes tema i texter, objekt, måleri, ljud och teckningar. Ett allmängiltigt motiv, får man säga, för i längden kan man inte trösta sig med Marcel Duchamps ironiska halmstrå: "Det är de andra som dör."

På golvet står linneskåp, möbler, skor, nötta resväskor och trädörrar, liksom lösryckta ur vad som en gång var en människas liv. Och i entrén möter högar av lakan, labyrintiskt hopskrynklade som evigheten.

 

Ovanför dem och i nästa rum en serie teckningar av bortgångna författare, liksom medialt tecknade i Ernst Josephsons manér: Sylvia Plath, Oscar Wilde, Gertrude Stein, Nelly Sachs, Hilma af Klint... Och Marja-Leena Sillanpää är en märkvärdig tecknare; en trappa upp har hon nålat upp ett flöde skisser av fragmentariska och drömska psykiska situationer, några av dem daterade 1915 och 1916... Ja, varför knussla med datum i dimensioner som övergår allt förstånd?

De döda närvarar i ett slags spiritistiska ord- och ljudfragment och (som hos Susan Hiller eller Carl Michael von Hausswolff) är de inte borta, för "alla lever alla dör."