Hur kan en utställning om döden lämna mig så upprymd! Just för att den är så levande, uppfinningsrik, spirituell och böljande som Marja-Leena Sillanpääs "Dom vet att jag lyssnar" på Konstnärshuset. Icke-varats skuggor och ljus har alltid varit hennes tema i texter, objekt, måleri, ljud och teckningar. Ett allmängiltigt motiv, får man säga, för i längden kan man inte trösta sig med Marcel Duchamps ironiska halmstrå: "Det är de andra som dör."
På golvet står linneskåp, möbler, skor, nötta resväskor och trädörrar, liksom lösryckta ur vad som en gång var en människas liv. Och i entrén möter högar av lakan, labyrintiskt hopskrynklade som evigheten.
Ovanför dem och i nästa rum en serie teckningar av bortgångna författare, liksom medialt tecknade i Ernst Josephsons manér: Sylvia Plath, Oscar Wilde, Gertrude Stein, Nelly Sachs, Hilma af Klint... Och Marja-Leena Sillanpää är en märkvärdig tecknare; en trappa upp har hon nålat upp ett flöde skisser av fragmentariska och drömska psykiska situationer, några av dem daterade 1915 och 1916... Ja, varför knussla med datum i dimensioner som övergår allt förstånd?
De döda närvarar i ett slags spiritistiska ord- och ljudfragment och (som hos Susan Hiller eller Carl Michael von Hausswolff) är de inte borta, för "alla lever alla dör."