Lajv aids i tre dagar

Angels in America
Foto: Stefan Bremer

Philip Teir om sjukdomen som rollspel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Skådespelaren Antti Lang fick i söndags priset för bästa nykomling på den finländska teatergalan Thalia i Åbo, till stor del på grund av sin tolkning av den aidsdrabbade Pryor Walter i Tony Kushners magnifika pjäs Angels in America.

 Pjäsen sattes upp i en gammal videobutik i Helsingfors i vintras och regisserades av Johanna Freundlich. Det var en strålande version av Kushners pjäs, intim och poetisk, där denna historia om förlust, sjukdom och politik i 80-talets New York fick ett slags märkligt lyft av en vacker modern finsk språkdräkt. Antti Lang låg utslagen och sjukdomshärjad under största delen av den sju och en halv timme långa föreställningen – men det fanns inte en sekund i pjäsen som man skulle ha velat vara utan.

 I sommar planeras något ännu maffigare: ett tre dagar långt larp – live action role playing – utanför Oslo där deltagarna ska föreställa sig att de befinner sig i New York under 80-talets första år, tiden då aidsepidemin alltså var i sin linda och bögcommunityn plötsligt drabbades av den ”mystiska cancern”. 

 Alla som sett Nan Goldins fotokonst, eller läst de många romaner som kretsar kring denna period, vet att det är en av de mest tragiska i modern historia. Tragisk kanske inte minst för att de drabbade var de redan stigmatiserade, och för att omvärlden reagerade så långsamt.


Visst är det fascinerande att rollspel kan röra sig i ett så gränslöst universum, att man ena dagen springer omkring på medeltida fältslag och den andra spelar bög i Greenwich Village (och det finns sannolikt ett underskott av homosexuella karaktärer inom lajvvärlden).

 Ändå blir jag något förbryllad. Enligt sajten kommer larpet att inspireras bland annat av Kushners pjäs, och deltagarna ska alltså placera sig själva i liknande situationer som karaktärerna. Alltså ska de göra någonting i stil med det som Antti Lang gjorde i Helsingfors, och som Ola Rapace kommer att göra när Stockholms stadsteater sätter upp Angels in America i vår.

 På anmälningssidan läser jag att larpet utspelar sig under tre år under 80-talet. De flesta spelar homosexuella karaktärer, och för varje år i spelet har det hänt nya saker i deras liv. ”Alla riktiga sexscener mellan rollfigurerna kommer att simuleras med metatekniker som vi kommer att öva på en workshop innan spelet börjar.”

 Spela sjuk i tre dagar alltså – ungefär som i Teater Giljotins 48-timmarsföreställning Bli en dåre!, den omdebatterade ”totalteatern” där gränsen mellan publik och skådespelare suddades ut. I ett larp eller lajv saknas publiken helt och hållet, och här har regissören och dramaturgen ersatts av spelets designer. 

 Men vem har egentligen rätt att spela sjuk? Eller snarare – varför vill vi göra det? Någonstans kan jag inte låta bli att tänka att Oslolarpets lockelse handlar om att få chansen att spegla sig i den här periodens solkiga glans.

 Det slår mig varför Kushner kryddat sin pjäs med filosofisk teori och religiösa grubblerier: texten låter oss åtminstone hela tiden veta att den är text. Och kanske ska det vara så. Kanske finns det vissa saker som man gärna får behandla med största omsorg.