Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lagens glipor

En bild som fram till den 28 januari i år var klassad som barnpornografi.
Innehavsförbud mot barnpornografi behövs inte för att bekämpa brott.
Nils Funcke varnar för att lagen öppnar för andra ingrepp i yttrandefriheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den 28 januari blev det som några av oss anat uppenbart. Ett antal av de mangateckningar som beslagtogs hemma hos en serieöversättare utgjorde inte barnpornografi i lagens mening.
 Svea hovrätt hävde sekretessen för tolv av de 51 bilderna. Fyra av teckningarna ansågs inte skildra barn och åtta bedömdes inte kunna trigga någons sexualdrift. De var inte pornografiska.
 Genom att de tolv bilderna nu är tillgängliga för envar står det klart att polisen i Uppsala, åklagaren och Uppsala tingsrätt gjorde en felaktig bedömning. Det ledde i sin tur till att polisen, tingsrätten och sedan även kammarrätten gjorde en felaktig prövning i sekretessfrågan.
När undertecknad begärde att få ut bilderna hänvisade kammarrätten till tingsrättens bedömning och menade att ingen av de 51 bilderna kunde lämnas ut ens i maskat skick. Det förelåg en fara för brottslig vidarespridning enligt kammarätten.
 Utan några större förhoppningar om framgång klagade jag hos högsta förvaltningsdomstolen (tidigare regeringsrätten) för att få prövat om kammarrätten verkligen gjort en egen och seriös sekretessbedömning. Men tröskeln för att få prövningstillstånd är hög och justitieråden ansåg inte att kammarrätten gjort sig skyldig till ”grovt förbiseende” eller begått ett ”grovt misstag”.

Vägran att lämna ut de uppenbart icke pornografiska bilderna är ett exempel i raden av svenska myndigheters felaktiga och slentrianmässiga sekretessprövningar.
Även om det är svårt att gradera fallen är frågan om inte säkerhetspolisen tar priset. Med hänvisning till sitt uppdrag att bekämpa terrorism och värna rikets säkerhet vägrade Säpo att lämna ut ett antal e-brev till mig. Säpo sökte mörklägga den mörkläggning som bedrevs inom regeringskansliet för att dölja existensen av de så kallade tsunamibanden. Beslutet togs dessutom två gånger med mellanliggande sammanträde och tillfälle till reflektion.
Heder åt kammarrätten som hävde sekretesstämpeln och såg till att Säpo för första gången fick bakläxa i ett sekretessärende.
 
Offentlighetsprincipen är till för att medborgarna ska kunna kontrollera hur myndigheter och folkvalda förvaltar våra gemensamma tillgångar. Men öppenheten ska också minimera antalet rättsövergrepp och felaktiga domar. Den säkerhetsventilen är extra central när det gäller ingrepp i yttrandefriheten och tillgodosågs av hovrätten som inte stängde dörrarna när bilderna förevisades.
 De omtalade mangabilderna berör i högsta grad yttrandefriheten. Sedan det blev förbjudet att inneha barnpornografi den 1 januari 1999 har det brottsliga området utökats i omgångar. Kriminaliseringen av att betrakta barnpornografi utan att ”fysiskt” förfoga över bilderna och förbudet att inneha teckningar som någon annan gjort är två exempel.
Men det grundläggande och ur yttrandefrihetssynpunkt allvarliga var kriminaliseringen av innehavet i sig. Det rubbar en av grundbultarna i den särskilda regleringen av yttrandefriheten, förbudet mot förhandsgranskning.
 Det insåg regeringen:
 ”Särskilt betänkligt ter det sig att bryta igenom det /…/ absoluta förbudet mot censur och liknande åtgärder som föregriper materialets utgivning. Censurförbudet är en av tryckfrihetsrättens verkliga hörnpelare, kanske det viktigaste i hela regelsystemet.”
 Men, fortsatte proposition:
 ”Regeringens utgångspunkt är emellertid att intresset av att skydda barnen måste komma i första rummet.”
 
Det var och är en tvivelaktig slutsats att det inte skulle gå att skydda barn utan att göra ingrepp i censurförbudet. Med de lagar som fanns före 1999 kunde polisen beslagta barnpornografi och nysta upp pedofilernas nätverk.
Beslutet om innehavsförbud var en symbolhandling. Begränsningen låg i polisens resurser och prioriteringar.
 Vi som varnade för att innehavsförbudet skulle få smittoeffekter och användas för att förbjuda andra yttranden har fått fel menar de som försvarar lagändringen. Sant. För visst är det så att smittan hittills grasserat inom det barnpornografiska området och lett till en oacceptabel inskränkning av yttrandefriheten som i mangafallet.
 Det allvarsamma är ändå att när principgenombrottet väl har skett blir det lättare för lagstiftaren att utöka det till andra områden. Ger vi lagstiftaren en paragraf är det risk att de tar hela grundlagen.
De historiska erfarenheterna från till exempel andra världskriget talar sitt tydliga språk. Det sluttande planet började då med vädjanden och slutade med en censurlag.
 Grundlagarna som ska värna den fria åsiktsbildningen är beredskapslagar. Det är i tider av oro i riket och när trycket ökar utifrån som de behövs som bäst. Det är också då de utsätts för tryck och då får det inte finnas ”glipor” som kan tänjas för att undertrycka misshagliga åsikter. Innehavsförbudet är en sådan glipa. Men dessvärre inte den enda i dagens reglering.

Nils Funcke
kulturen@expressen.se

Nils Funcke är journalist. Han är i dag tjänstledig från chefredaktörsskapet för Riksdag & Departement för arbetet som sekreterare i Yttrandefrihetskommittén. Han har skrivit Tryckfriheten: ordets män och statsmakterna (Carlssons, 2006).