Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lagarbetare

Christina Ouzounidis år publiken att tänka. Foto: Foto: Ellinor Collin
Christina Ouzounidis får Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt 2010.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Juryns motivering


I Christina Ouzounidis dramatik blir ordet inte bara kött, det får fötter och sparkar tillbaka. Pjäsen Lagarna är byggd som ett grekiskt tempel - stram, klassisk, musikaliskt komponerad, underkastar den sig de lagar som påbjudits tiljorna i tusentals år. Inifrån själva språkbyggnaden underminerar den samtidigt alla slentriantankar, fördomar och maktordningar som konstruktionen vilar på. Från den lilla experimentscenen Teatr Weimar i Malmö har Christina Ouzounidis steg för steg gjort entré som en av den samtida teaterns mest angelägna röster.
I juryn ingår: Gunilla Brodrej, Johan Hilton, Nils Schwartz och Margareta Sörenson.
Senaste fem årens pristagare

2005: Moment: teater. 2006: Farnaz Arbabi. 2007: Mattias Anderrsson. 2008: Pia Johansson. 2009: Jonas Karlsson.

Snön yr över Plattan när jag går till stadsteatern i Stockholm för att träffa Christina Ouzounidis. Vädret ställer till det för fotografen Ellinor. Hon hade tänkt plåta teaterpristagaren utomhus mot ett rött skynke, som två i förbifarten anmodade män skulle hålla upp med ryggarna mot kameran.
Alternativt tänkte hon sig en bild i scenografin på Bryggan, där Christinas senaste pjäs Vit, rik, fri hade premiär kvällen innan, en monolog för Klytaimnestra där en fenomenal Ann Petrén får textens svindlande, motsägelsefulla retorik att låta som något hon tänkt fram i stundens ingivelse.
Det är inte första gången Klytaimnestra framträder i Stockholm denna höst. Hon har också i Lina Englunds gestalt tillsammans med Sandra Huldts Ifigenia och Claes Ljungmarks Agamemnon gjort succé på Teater Galeasen i Christinas pjäs Lagarna.

Jag är nervös för intervjun. Dels därför att det är första gången jag använder en Iphone som inspelningsapparat. Dels därför att det kommer att avslöjas att jag inte alls är så påläst på Jacques Lacan och Gilles Deleuze som jag i recensioner har låtsat när jag hävdat att Christina har tagit djupa intryck av fransk filosofi.
Det visar sig att hon själv har en Iphone, och att hon har börjat läsa de där högbrynta fransmännen först på senare år. Att språket är ett maktinstrument var hennes självupplevda insikt och den drivkraft som fick henne att börja skriva dramatik från början.
Det var också den drivkraften som hon hade gemensam med Jörgen Dahlqvist, när de båda startade Teatr Weimar på S:t Gertrudsgatan i Malmö för sju år sedan, då Christina fortfarande gick dramatiker-utbildningen på teaterhögskolan. De ville, om än med skilda uttryck, använda teatern för att utforska språkets makt över våra sinnen och maktens språk i våra relationer.
När började du intressera dig för teater, var det något du fick med dig hemifrån?
- Inte alls. Jag började egentligen ganska sent med teater. Jag ville skriva, det var min utgångspunkt. Jag bearbetade en novell och skickade in den till en pjästävling som Dramalabbet utlyste 1999. Gensvaret blev sådant att jag ville fortsätta att skriva för teatern.
Men du hade inte sett mycket teater då och hade ingen idé om hur man skriver pjästexter?
- Jag hade förstås läst en del dramer som ren litteratur. Men jag hade inga sceniska förebilder när jag började skriva.
Det är kanske därför du har borrat dig fast i själva urdramat - Aiskylos Orestien?
- De där historierna har jag vuxit upp med - min pappa är grek. Det finns någonting i den sortens berättelser som jag känner igen mig i. En förening av grekisk historia och mytologi och min pappas barndom. Så på så vis kan man säga att jag fick intresset hemifrån.
Dina pjäser är språkligt rätt komplicerade - upprepningar av samma fraser med små förskjutningar och motsägelser från den ena meningen till den andra. Det måste väl vara svårt för skådespelarna att orientera sig i sådana texter?
- Det är lite olika, men i och med att jag bestämde mig för att skriva för scenen så har jag hela tiden skådespelarna i tankarna. Jag arbetar med övergångar och rytmiseringar som gör att det nog inte är så svårt att memorera texten som det kan verka.
Ja, Gunilla Brodrej, som ingår i juryn och är musikkritiker, fäste sig just vid musikaliteten i Lagarna.
- Jag är glad för att hon hörde det. I Lagarna är det ju tre röster och där har jag jobbat otroligt mycket med just rytmiseringen, i ett slags musikalisk dramaturgi.
Du skrev Lagarna 2007. Och sedan monologen Agamemnons förbannelse till Malmö stadsteater i fjol. Och nu monologen Vit, rik, fri för Klytaimnestra. Har du tänkt dig dem som en trilogi?
- Faktiskt inte. Det som intresserar mig är frågan om Ifigenias offer. Jag ställer den frågan på olika sätt från pjäs till pjäs, utan hänsyn till om de hör ihop eller inte.
Vet du vad du vill säga från början eller är det något som växer fram under skrivandets gång?
- Jag planerar pjäsen noga innan jag börjar skriva, men jag är inte angelägen om att vara entydig. Jag driver ett resonemang så långt som det går och så länge åskådaren kan tänkas skriva under på det. Sedan driver jag motargumenten lika långt åt andra hållet. För mig består publiken av självständiga subjekt, de är inte bara passiva mottagare av färdigformulerade budskap.

När jag lämnar stadsteatern har det slutat att snöa. Jag vet inte vart Christina och Ellinor tar vägen. Till Klara kyrkogård visar det sig. Mellanpjäsen i Orestien heter Gravoffret. Ingen kan slingra sig undan språkets intriger.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!