Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Läderlappen" är en ren kärleksexplosion

Tenoren Rickard Söderberg.Foto: Sanna Dolck
Delar av ensemblen på scen.Foto: Anders Paulsson
Rickard Söderberg på Expressens kulturfest.Foto: Anna-Karin Nilsson

Rickard Söderberg förvandlar "Läderlappen" på Ystad teater till en folklig kamp för fri kärlek.

Hanna Höglund ser en föreställning som tar operettkonsten in i framtiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Opera

LÄDERLAPPEN
Av Johann Strauss d.y.
Libretto Rickard Söderberg
Ystads teater, Skåne
Speltid 2.15 t.

Mycket har hänt sedan Rickard Söderbergs genusmedvetna regidebut 2013 med Händels "Alcina" i Höganäs.

Medverkan i "Körslaget", "Så ska det låta", Melodifestivalen, "Fångarna på fortet" och seger i "Hela Kändis-Sverige bakar" har gjort honom till @gaytenor (Söderbergs twitteralias) med hela svenska folket.

2013, före bakreceptböckerna och kärlekspredikandet, var han fortfarande mest känd i operakretsar och då var det fortfarande verket som stod i centrum. Men till nya uppsättningen av Strauss "Läderlappen" i Ystad går man lika mycket för att se Söderberg själv in action - han gästspelar som sjungande regissör med regnbågsfanorna självironiskt vajande - som att se en klassisk operett i rejält uppdaterad version.

Är detta ett problem? Hade kunnat bli, men icke.

 

Som regissör är Rickard Söderberg numera, tillsammans med parhästarna i Kammaropera Syd, betydligt mer stabil än han var i "Alcina". Dessutom har han med sig scenrävar som Sven Melander, mezzon Susanne Resmark, Tommy Juth, Torbjörn Lillieqvist och Lars Humble vid sidan av de egna primadonnorna Laine Quist och Elinor Fryklund. Och stundtals är "Läderlappen" operett när det är som bäst, med akt två som helgjuten Straussnjutning.

Flöjtiga höftvickarpolkor och lesbiska kyssar i valstakt kompar balscenen i Orlofskys palats där Lotte Ohlander spelar en rysk Conchita Wurst-prins, alternativt prinsessa, som hyllar den fria kärleken så att det blir lite Putin-kritik så där i förbifarten.

Sven Melander gör sin fängelsechef Frank elegant nedtonad, vilket är ett litet konstycke med tanke på att denna rollfigur är i stort sett konstant på lyset. Någon operettsångare är han som väntat inte, men det spelar mindre roll. För det här är en föreställning som lyckas med bedriften att leverera folklig operettpremiärstämning från första takten. Det är ett genidrag att utnyttja Ystad gamla teaters befintliga 1800-talskulisser.

 

När dirigenten Jonas Samuelsson klämmer i med ett "ja!" innan orkestern ger sig i kast med första örhänget i uvertyren känns det som att befinna sig på den riktiga, pirriga Wienpremiären 1874. Då är det lätt att överse med att allt inte riktigt sitter än musikaliskt. Eller att tredje akten trampar luft. Där har Söderberg lämnat både formen och Lars Humble vind för våg. Jag vet fortfarande inte om Humbles långa monolog som sång- och sprittörstande fängelsevakt är stor scenkonst eller bara asjobbig. Den känns som utfyllnad före farsslutet, vilket är synd när Söderbergs egna texter i övrigt uppdaterar Läderlappen-intrigen så mitt i prick.

För vad handlar "Läderlappen" egentligen om? Jo, 1800-talsaristokratins kärleksförvecklingar och otrohetsaffärer som i denna version omfamnar det polyamorösa och kastar det cis-könade heteroäktenskapet på soptippen.

Och det är sådant som får mig att tro på operettens framtid, som visar att den i uppskruvad form kan lämna den patriarkala punschverandan för en ny typ av modernitet. En som inte förtrycker utan där "alla får" – älska eller bara digga Johann Strauss väldigt, väldigt mycket.