Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kvinnor är rädda för att vi ska döda dem

35 procent av svenska män instämmer helt i påståendet att män gemensamt ska ta ett större ansvar för att motverka sexuellt våld.
Foto: lev dolgachov / Colourbox
Vad har metoo fått för konsekvenser tre år senare?
Foto: Stella Pictures

För tre år sedan förändrade metoo vårt sätt att prata om jämställdhet. Men vad hände sen?

Jens Liljestrand går på möte med den ideella föreningen Män och ser vad metoo borde ha handlat om – egentligen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Oktober 2017 var nog den mest omtumlande tiden i mitt yrkesliv. Varje dag kom nya upprop, nya avslöjanden, nya kända män – medieprofiler, chefer, programledare – som anklagades.

Jag sa på skämt till min chef att jag aldrig skulle våga säga upp mig nu, eftersom det per automatik då skulle antas att även jag blivit ”metooad”. Det låg några grova nypor allvar bakom skämtet. Det kändes som att leva under en revolution. Internet kokade av rykten. Kontinentalplattor förflyttade sig.

Tre år senare kan man konstatera att metoo i dag, åtminstone i Sverige, i medierna främst är ihågkommet som en tid då några få kända män tvingades bort ur offentligheten, på ett sätt som hos många gav en bitter eftersmak.

Därför är det hälsosamt att lämna journalistikens bubbla och gå ut i verkligheten. I fredags anordnade den ideella föreningen Män, som arbetar för jämställdhet och mot mäns våld, en afterwork i Stockholm för att sammanfatta de tre år som förflutit.

Män (eller MÄN, som de heter i sin logotyp), jobbar sedan 1993 utifrån en feministisk grundtanke för att förändra destruktiva könsroller. De var en av många organisationer som fick ett uppsving den där hösten för tre år sen. Killar trängdes ute på gatan för att få komma in och bli upplysta. Lokalen var fylld till bristningsgränsen med män som i slutna grupper delade med sig av sina egna erfarenheter och lyssnade på andra. Det var dags för förändring!

I fredags samlades så omkring 25 män och kvinnor för att se tillbaka och blicka framåt. På väggen i den coronaglesa lokalen visar man upp målande siffror: 35 procent av svenska män instämmer helt i påståendet att män gemensamt ska ta ett större ansvar för att motverka sexuellt våld. Andelen som tycker att de själva har blivit mer engagerade i jämställdhet? Tre (3) procent. Andelen som rannsakar sitt eget beteende? 5 (fem) procent.

Alla får prata i två minuter, ingen får avbryta eller hålla med.

Slutsatsen är klar. För den svenska mannen är jämställdheten viktigt, krafttag behövs, men det är alltid, alltid någon annans jobb.

Samtidigt harvar det på, MÄN ordnar samtal med män i Luleå, Falkenberg, Visby och Mjölby, de åker runt i skolorna, genom pengar från bland annat Sida pågår ett omfattande internationellt arbete, inte minst i Indien och Sydostasien har en mansrörelse väckts till liv.

Vi delas in i grupper, män tillsammans med kvinnor, för att testa ett i samtal enligt ”Lilla rummet”-modellen: alla får prata i två minuter, ingen får avbryta eller hålla med eller ens knyta an till vad någon annan sagt, ingen får definiera någon annan. Man berättar, och sen lyssnar man.

Vi turas om att besvara frågan: hur har det begränsat dig att vara man/kvinna? Jag säger något om att det hade varit kul att få prova smink när jag var yngre, men att jag inte tordes för att jag var rädd att tjejerna skulle tycka att jag var löjlig.

Sen går turen över till kvinnorna. De berättar, lugnt och utan åthävor, att den största begränsningen är att de jämt är rädda. På väg hem från jobbet, på väg från föräldramötet, på väg hem härifrån i kväll. De är rädda att män ska skada dem, våldta dem, döda dem.

Det slår mig att det var det här metoo från början handlade om, och det är det här det måste tillbaka till. Inte kändisarna, inte uthängningarna, inte jakten på rubriker. Men att sprida kunskap om och agera utifrån detta, enkla, vansinniga faktum: Jag är rädd för att kvinnor ska skratta åt mig, kvinnor är rädda för att jag ska döda dem.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.