Kvinnokanon

Det baktalade 1970-talet var en guldålder för den personliga, nyfeministiska vardagsrealismen.

Jens Liljestrand läser Ebba Witt-Brattströms uppgörelse med en patriarkal litteraturhistorieskrivning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Få decennier är så schabloniserade - och ändå så avromantiserade - som 1970-talet. Medan karikatyrer av andra decennier alltid är tecknade som genom ett förlåtande skimmer - swingpjattar! axelvaddar! Don Draper! - är mina barndomsår begravda under en murrig matta av velour och manchester i rödbrunorangea nyanser. Med "den gamla goda tiden" avser vi aldrig den epok som gav oss oljekris, depression och Geijeraffären.

Det kanske vi borde, menar Ebba Witt-Brattström i sin essä "Stå i bredd", som är ett till litteraturseminarium förklätt försvarstal för den våg av banbrytande, realistisk och nyfeministisk prosa och poesi som skapades i den kultur som för min generation mest förknippas med "Vilse i pannkakan".

Witt-Brattströms 1970-tal är inte plakatpolitiskt, inte ångestfyllt och framför allt inte tråkigt. Tvärtom är det en tid då en rad kvinnliga författare kliver in på arenan och, med utgångspunkt i sina egna livshistorier, gör anspråk på att stå jämsides - stå i bredd! - med sina manliga kolleger.

Titeln, hämtad från Märta Tikkanens "Århundradets kärlekssaga" (1978), sammanfattar också den politiska och personliga vision som Witt-Brattström skisserar fram ur det väldiga materialet. 1970-talets kvinnliga svenska författare närde en dröm om lika villkor, om att få leva i gemenskap och solidaritet med männen. Sålunda avfärdades Valerie Solanas och "SCUM-manifestet" som amerikansk radikalfeminism, främmande för "oss", till förmån för längtan efter att bygga det nya samhället i en respektfull dialog med männen.

"Alternativet skulle ju vara liktydigt med att döma ut dem som en icke utvecklingsbar, organiskt reaktionär människosort", skriver författaren. "I stället valde sjuttiotalsfeministerna att tro på mäns goda vilja och utvecklingsbenägenhet. Jämlik kärlek var något som också männen tjänade på, resonerade man. Det gällde bara att få dem att fatta det."

Så vandrar Witt-Brattström både nyfiket och kärleksfullt genom åren, från Sonja Åkessons "Vara Vit Mans slav" och Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" till Kristina Lugns och Katarina Frostensons genombrott. Som avslutning tar hon revansch på 1980-talets postmoderna våg och dess elitistiska avståndstagande från den feministiska tematiseringen av kön, där KRIS-redaktörerna Anders Olsson, Stig Larsson och, pikant nog, exmaken Horace Engdahl, får spela rollerna som berättelsens bad guys.

Det är en lärorik framställning, där författare som Kerstin Thorvall, Inger Alfvén och Kerstin Ekman placeras i ett genuspolitiskt/estetiskt sammanhang - slipper vara "stjärnor utan stjärnbilder". Witt-Brattström är lekfull och medryckande men tyvärr också slarvig, som när hon på flera ställen menar att Kerstin Ekmans senaste roman heter "Farväl till skojarbranschen" eller kallar beatikonen Allen Ginsberg för "Ginsburg". Jag saknar också ett personregister och en tydligare redovisning av det aktuella forskningsläget (även om Witt-Brattström framhåller viktiga insatser av yngre forskare som Cristine Sarrimo och Ann Steiner).

Som läsare grips jag särskilt av sveket från männen. Här ryms skelettet till en annan berättelse, den om en generation manliga författare och kritiker som inte förmådde leva upp till sina systrars mycket måttfulla krav på rättvisa och abdikerade från "sjuttiotalsmannens ambition att förhålla sig ansvarsfullt till kvinnan".

När jag ser hur Ulf Lundell, en av epokens mest omtalade debutanter, i vår tid har reducerats till en pajas, klichébilden av en ensam, misogyn bitterkuk, känner jag bara sorg över alla löften som aldrig infriades.

77, 77, var har'u tagit vägen nu?