Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kunskapen om Bibeln håller på att gå förlorad

Jonas Gardell tilldelas Pär Lagerkvist-priset.
Foto: OLLE SPORRONG
Pär Lagerkvist.
Foto: LENNART NILSSON / LENNART NILSSON

De flesta svenskar har tappat förankringen i Bibelns tankegods och språk. 

Jonas Gardell, mottagare av Pär Lagerkvist-priset, skriver om litteraturen som riskerar att bli stum.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PÄR LAGERKVIST-PRISET. I min bok ”Om Gud” lyder första raden: ”Jag är uppfostrad av mamma i Enebyberg och av Fader Vår som är i himmelen”.

Det är verkligen sant.

I mitt barndomshem i Enebyberg var vardagsrummets långvägg täckt av en bokhylla i vars centrum tronade den gigantiska, många kilo tunga familjebibeln med illustrationer av Rembrandt – alla i familjen hade sina namn och födelsedatum nedtecknade i bibeln, som om vi och våra liv var en del av bibeltexten – och runt omkring den, på hylla efter hylla, mammas och pappas alla böcker, som om de alla utgick ifrån och förhöll sig till den gigantiska bibelpjäsen i mitten. 

Under många timmar i barndomens ensamhet kunde jag sortera böckerna och ställa dem i bokstavsordning, ämnesordning eller ibland ordning efter utseende. (Böcker av samma höjd på en hylla, pocketböcker på en annan och så vidare.)

Mamma och pappa var båda födda på 1920-talet och var unga på 40- och 50-talen, och det präglade deras lässmak.

Mammas stora favorit var Pär Lagerkvist, och jag var nöjd med att det fanns så många av hans böcker att sortera, att de kunde stå i bokstavsordning också titelvis.

”Ahasverus död”, ”Barabbas”, ”Bödeln”, ”Dikter”, ”Dvärgen”, ”Gäst hos verkligheten”, ”Pilgrim på havet”, ”Sibyllan”, ”Själarnas maskerad”.

Jag läste dem allihop.

Det var något allvarligt och, hur ska jag uttrycka det, livsavgörande över Lagerkvists böcker. En känsla redan när man öppnade dem att nu skulle man läsa något som skulle bli viktigt för en.

Kanske hade det att göra med att romanerna var så tunna, språket så enkelt men ändå bibliskt, radbredden kort, vilket gav intrycket att sidorna var höga och smala, lite som väggarna i en kyrka. Också bokstäverna på sidorna var höga och smala, en smula karga och rentav dystra.

Det var något allvarligt och, hur ska jag uttrycka det, livsavgörande över Lagerkvists böcker.

Första roman av Lagerkvist som jag läste var ”Barabbas”. Jag var kanske fjorton eller femton. Därefter följde ”Bödeln” och håll i minnet att jag redan då hade börjat skriva och bara några år senare skulle vara färdig med min första roman.

Båda böckerna förändrade mitt liv. 

Det var något med omedelbarheten. Det till synes så enkla språket. Kargt och utan utsmyckningar. Det var något med medkänslan.

Inte bara med hjältarna utan också med de som ingen ville kännas vid, de allra minsta. 

När jag i dag läser om ”Barabbas” är det tydligt att Lagerkvist snarare än den samtida Jesusforskningen byggt sina berättelser på det bibelkunnande han insupit under uppväxten.

I ”Gäst hos verkligheten” berättas hur fadern läser högt ur bibeln, och även om Lagerkvist avskydde det aldrig så mycket, lärde han sig på det sättet ändå de bibliska historierna, liksom alla i hans generation gjorde och generationerna före den, och därför kan han, som KG Hammar påpekat, inleda ”Barabbas” med orden ”Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom” och lita på att hans läsare faktiskt är med på noterna.

Pär Lagerkvist i sitt hem på Lidingö 1951, samma år som han tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Foto: Svenskt Fotoreporages samling / Histori / TT Nyhetsbyrån

I ”Gäst hos verklighetens” Sverige genomsyrade bibelberättelserna fortfarande samhället. Man förhöll sig hela tiden till Gud. Som Lagerkvist skriver, man… ”pratade om Gud – här också, här och hemma, överallt” och då fanns det också något att ifrågasätta, som den unge Lagerkvist gör. ”Vem var det? Vad betydde allt det där pratet? Tyckte de det hjälpte! Nej, Gud brydde han sig inte om.”

När Lagerkvist påstår sig inte bry sig om Gud gör han det på samma sätt som så många konstnärer i hans generation inte bryr sig om Gud: genom att hela tiden ha en aktiv om än ilsken relation till honom.

För att vara någon som ”inte tänkte på någon Gud. Hade inte någon tro” är han alldeles oerhört engagerad i Gud.

Till den grad att han i ”Bödeln” låter skarprättaren, människans bödel, vars yxa har fläckats av sekler och sekler av blod, och som när han korsfäst Messias är så led av alltsammans att han kliver ut i Aniaras iskalla rymd för att ställa Gud till svars:

”Jag orkar inte med det här längre! Det får räcka nu!

Hör du det!

Men han såg mig inte. Hans kupiga ögon stirrade ödsliga och tomma ut i rummet, som i en öken. Jag fylldes av skräck och en outhärdlig förtvivlan.

– Idag har jag korsfäst din egen son! skrek jag vild och rasande åt honom. Men han ändrade inte ett drag i sitt hårda, okänsliga ansikte. Det var som hugget ut ur sten.”

Och detta vilda och rasande, detta ryggenvändande fungerar ju bara på villkor att Gud ännu är fylld av betydelser och mening.

De bibliska texterna tystnar, och då riskerar också de texter som tar sin utgångspunkt i Bibeln att urholkas och tystna.

Men ryggenvändandet innebär också att nästkommande generation inte anses behöva lära sig de bibliska berättelserna på samma sätt, och generationen efter den ännu mindre. Och därmed försvinner kännedomen inte enbart om det innehållsliga utan faktiskt också om den korthuggna, litterära stil som Bibeln fostrat sina läsare i. 

De bibliska texterna tystnar, och då riskerar också de texter som tar sin utgångspunkt i Bibeln att urholkas och tystna.

De har inget rum att eka i.

Förutom några noveller av Stig Dagerman har för övrigt få textrader påverkat mig så mycket som dessa ovan citerade ur ”Bödeln”.

Först den här oerhörda vreden mot Gud.

Texten är ju rent hädisk!

Som frikyrkopojke kunde jag inte fatta hur denne Pär Lagerkvist vågade utmana Gud så! Att förkasta hela idén om Guds godhet och kärlek – ja, i mina frikyrkobarnsögon satte författaren faktiskt hela sitt eviga liv på spel med dessa rasande anklagelser mot Gud.

Därefter det ännu mer vidunderliga: den enkla självklarheten i Lagerkvists text. Utan minsta övrig förklaring låter han bödeln bara berätta det fantastiska: ”Jag lämnade jorden och gav mig ut i himlarna”. Samtidigt konstaterar han nästan bondskt: ”Han bodde fruktansvärt långt borta, Gud.”

Svårare än så, krångligare än så låter inte Lagerkvist det bli.

Och detta det avskalade berättandet som jag sedan själv sökt var ett litterärt ideal som Lagerkvist själv aktivt framhöll.

Han avfärdade samtidens ”tumstjocka romanvolymer” och han förordade stilisering och förenkling, enhetlighet, upprepning och rytm, ett okonstlat ordval, en skenbart enkel form som döljer en innehållets väldighet, och som litterär förebild framhäver Lagerkvist rentav Gamla testamentet.

Kunskapen om Bibeln håller på att gå förlorad, skriver Jonas Gardell.
Foto: Hasse Holmberg / FOTOGRAFERNA HOLMBERG

När jag ett par år senare skrev på det som skulle bli min första roman utgick jag liksom Lagerkvist i ”Barabbas” från passionsberättelsen, men i min bok var det ur Judas Iskariots perspektiv vi betraktade historien.

”Passionsspelet” gavs ut 1985 – jag var 21 år – och jag insisterade på att den skulle tryckas i Bodoni, samma lite dystra och något högstämda typsnitt som våra Pär Lagerkvist-böcker var tryckta i och som sedan 50-talet varit hopplöst omodernt.

Jag ville med valet av typsnitt markera en tillhörighet.

I vilken tradition jag avsåg att skriva.

En avskalad prosa som i senare romaner, som exempelvis ”Jenny”, rentav närmade sig legenden.

I början av 1980-talet kunde jag förresten fortfarande, liksom Lagerkvist, anta att, om inte ”alla” så åtminstone, många kände till den bibliska historien, att man var bekant med karaktärerna, händelserna och ordvändningarna.

På de drygt 35 år som gått sedan min debut har såväl allmänheten som Sveriges intellektuella nästan helt förlorat dessa kunskaper, både vad det gäller Bibelns tankegods och ordalydelser.

För 70 år sedan när ”Barabbas” publicerades kunde Lagerkvist inleda sin roman med påståendet ”alla vet”, i dag skulle han snarare få börja: ”Få eller ingen vet… ”

Och vad som därmed har gått förlorat har verkligen gått förlorat.

Kanske kommer den aldrig publiceras, för jag vet ärligt inte vilka som skulle tänkas vilja läsa den, än mindre förstå den, mer än ett försvinnande fåtal.

Teologen och Lagerkvistforskaren Stefan Klint formulerar detta problem tydligt. Lagerkvist använder sig av bibliska traditioner i syfte att kommunicera med läsaren, och vad händer med denna kommunikation ”när nya generationer av genomsekulariserade läsare inte längre delar författarens och den ursprungliga läsekretsens förtrogenhet med Bibelns litterära former och innehåll – när religiösa allusioner, symboler och berättelser plötsligt blir endimensionella, eller rentav stumma?”

Jag har själv tydligt märkt av, under mina 35 år som författare, hur somliga av mina texter med åren blivit just alltmer stumma eftersom mina läsare faktiskt inte känner till referenserna.

Sedan många år har jag arbetat på en text som är en omskrivning av skapelseberättelsen och berättar om Gud som fiktiv person som först är liksom nyfödd och omedveten och därefter gradvis växer i kunskap och medvetenhet i takt med att han skapar.

Texten är inte alls dum. Jag brukar roa mig emellanåt med att fila på den.

Kanske kommer den aldrig publiceras, för jag vet ärligt inte vilka som skulle tänkas vilja läsa den, än mindre förstå den, mer än ett försvinnande fåtal.

Jag kanske får nöja mig med att mejla den till ett handfull teologer.

Naturligtvis är det oroande. Jag känner mig ibland som den siste mohikanen, som svensk författare djupt förankrad i biblisk tradition. I författargenerationen före min fanns Göran Tunström, Torgny Lindgren, P O Enqvist och Sara Lidman som alla hade sina rötter i det bibliska berättandet och den litterära stil som återfinns i Bibeln. I generationen dessförinnan hade vi Lagerkvist och Eyvind Jonsson.

I min egen generation? Niklas Rådström? Fast han är tio år äldre. Annars vet jag verkligen inte.

Jag är därför djupt hedrad över att man kommit att tänka på mig när man skulle dela ut årets Pär Lagerkvist-pris, och genom priset sammanlänka mig med honom.

Att också några andra sett ”tillhörigheten” till den store berättaren.

I språkets vilja till tillgänglighet. I dialogen med den bibliska traditionen.

I solidariteten med dessa de minsta av våra bröder.

Tack.


Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.


FOTNOT. Artikeln är ett bearbetat tal av Jonas Gardell. Det hölls i samband med utdelningen av litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne på 100 000 kronor som vartannat år delas ut av Växjö kommun.



”Kulturcheferna förstår inte ens språket i rappen”

KULTURKRIGET. Blottar mordet på Einár kulturjournalistikens misslyckande? Det diskuterar SVT:s Tali da Silva och Aftonbladets kulturskribent Kristofer Andersson i senaste avsnittet av ”Kulturkriget”.