Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kunskap som handelsvara är vår tids största myt

Uppsala universitet. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Philip Warkander. Foto: OLLE SPORRONG

Ökad teoretisering ger inte nödvändigtvis ett samhälle präglat av kunskap.

Philip Warkander är kritisk mot den högre utbildningens utveckling till industri.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | UNIVERSITET. Snart inleds ännu ett nytt läsår vid landets högskolor och universitet. Andelen svenskar som läser vidare efter gymnasiet är nu hela 43 %. 2016 utfärdades fler doktorsexamina – närmre 3000 – i Sverige än någonsin tidigare.

Av flera anledningar, inte minst som konsekvens av politisk styrning, har högre utbildning blivit mainstream, starkt kopplad till idén att vi numera lever i ett ”kunskapssamhälle”, kort sammanfattat som ett samhälle där kunskap kan växlas in mot ekonomiska fördelar. Samtidigt ignoreras det faktum att en betydande del av arbetslivet inte motsvarar den här beskrivningen. 

Mer än någonsin har högre utbildning utvecklats till en industri, understödd av myten om att kunskap är vår tids främsta handelsvara. En central fråga är dock varför det är just teoretisk kunskap, och inte praktisk, som värderas högst i kunskapssamhället. En obekväm följdfråga är hur denna breda satsning på ökad teoretisering förhåller sig till det ofta upprepade behovet av ”enklare arbeten”, oftast som del av ett större integrationsprojekt för nyanlända som saknar nödvändiga nätverk och relevanta arbetslivskompetenser. 

Hellre universitetet än Arbetsförmedlingen

Satsningen på högre utbildning är del av en större ideologisk övertygelse som enkelt kan sammanfattas som att utbildning är en god investering för samhälle, företag och individer. I boken ”Tomhetens triumf” citerar dock företagsekonomen Mats Alvesson forskning som visar att en stor del av dagens universitetsstudenter inte alls tillgodogör sig den förmåga till kritiskt tänkande som utbildningarna hävdar att de erbjuder. 

Samtidigt har andra forskare varnat för att högre studier – som ett led av den svenska grundskolans förfall – förenklas och därmed riskerar att reduceras till en fortsättning av gymnasieskolan. På SvD Debatt (7/8) påminner Naod Habtemichael om att ”den högre utbildningen kan inte existera för existensens skull”, och fortsätter med att poängtera att svenska lärosäten inte bara konkurrerar med varandra, utan internationellt. Detta kan vara klokt att ta till sig. 

Alvesson ställer sig också frågan om universitetet blivit ett sätt för politiker att frisera arbetslöshetsstatistiken bland unga. För vad hade studenterna ägnat sig åt om de inte läst diverse kurser och program (tyvärr ofta med svag koppling till deras framtida yrkesverksamma liv)? Det ser klart bättre ut att ha unga vuxna inskrivna vid universitet än vid Arbetsförmedlingen. Varför är annars beslutsfattande politiker så ivriga att marknadsföra myten om den högre utbildningens självklara kvaliteter? 

Image-kultur

Ett svar kan vara att den här tendensen är del av en större nyliberal utveckling. I vår image-drivna kultur är bilden av ett kunskapsdrivet samhälle självklart förförisk för beslutsfattande politiker, som därför gärna lanserar lokala högskolor och några år senare omvandlar samma högskolor till ”universitet”. Allt från design- till vård- och omsorgsutbildningar teoretiseras. Konsekvensen är ökade kunskapskrav om akademisk formalia hos studenter som hellre vill öva på yrkesförberedande moment. 

Men vad sker med praktisk kunskap när teoretiserande ständigt lyfts fram som det flottare alternativet? Och vad händer med universitetet när verksamheten breddas och kommersialiseras utifrån politiska och ekonomiska drivkrafter?

Varför är vi som samhälle så övertygade om att det är så positivt att fler läser vidare efter gymnasiet?

Att offentligt dryfta de här funderingarna är att såga av grenen jag själv sitter på. Sedan mer än tio år arbetar jag själv i kunskapsfabriken. Självklart ser jag mycket gott i universitetens verksamhet. Många områden kräver välutbildade arbetare. Forskning kan fördjupa kunskap och ifrågasätta givna sanningar.

Men att upprätthålla myten om högre studier som enda vägen till det optimala yrkeslivet leder till en ensidig, för att inte säga enfaldig, syn på kunskap och arbetsliv. Varför är vi som samhälle så övertygade om att det är så positivt att fler läser vidare efter gymnasiet? Ett så svepande antagande går ironiskt nog på tvärs mot just den typ av kritiska tänkande som universitet syftar till att utveckla. 

 

LÄS MER: Överbefolkning är den allra känsligaste frågan 

 

Philip Warkander är filosofie doktor i modevetenskap och kritiker på Expressens kultursida.