Kungligt bröllop med extra allt

RECENSION. Tyska kyrkan, tisdag kväll. Stockholm Early music festival. Sedan mina akademiska studier för över femtio år sen har jag suktat efter att få höra det här ”live”.

Teater- och musikhistoriker brukar slicka sig om munnen när de sex ”florentinska intermedierna” kommer på tal. Mellanaktsspektakel för att lätta upp skådespel av skilda slag var vanliga i renässansteatern, men det är bara intermedierna från ett furstligt bröllop i maj 1589 som bevarats till eftervärlden. Ferdinand av Medici gifte sig med Christine av Lorraine och firades med en orgie i scenisk virtuositet. Regissören var en mycket talangfull herre, men så hette han också Buontalenti  i efternamn.

Sex florentinska mästare, som gjort allt för att överbjuda varandra.

Men trehövdade demoner, människoätande delfiner och eldsprutande drakar är inte det som drar i vår tid. Försök att rekonstruera evenemanget gjordes visserligen i USA till 400-årsjubiléet 1989 men har inte blivit en vana. Don’t try this at home. Men vi kan alltid spela upp musiken signerad sex florentinska mästare, som gjort allt för att överbjuda varandra. 

Det var också dessa Pellegrina-intermedier som fick öppna årets Early music-festival, i kungaparets närvaro och med ensemblen Camerata La Pellegrina ledd av Mariangola Martello. Det suveräna framförandet fick Tyska Kyrkans publik att formligen transformeras i tid och rum. Man hade med slutna ögon inga som helst svårigheter att befinna sig i Palazzo Pitti 1589 och kunde emellanåt även titta upp och beundra fyra dansare i elegant och smakfull tidsenlig koreografi.

Den kungliga närvaron förde tanken till begrepp som gammal och ny musik. När Carl XVI Gustaf gifte sig med Silvia Sommerlath 1976 var det Johan Helmich Roman och Lars Erik Larsson för hela slanten. Inte en ny ton så långt örat nådde, utom möjligen ”Dancing Queen” som halkade in oinbjuden. När Ferdinand av Medici vigdes vid Christine av Lorraine klingade sinfonior av Marenzio, trettiostämmig körmadrigal av Malvezzi, hypermodern solosång, ”monodi”, av Caccini och raffinerad eko-trio av Peri. Den senare fick visserligen av icke annonserade skäl utgå i tisdags kväll, men vi har ju alltid Spotify att tillgå. Och Sveriges Radio gjorde en inspelning som vi kan glädja oss åt i arkiverad tid framöver.

För annars vore det eländigt om ett evenemang av detta slag skulle reduceras till engångsföreteelse. Så skedde inte ens första gången, 1589. Brudgummen Ferdinand av Medici blev så imponerad att han påbjöd två repriser och lät trycka noterna. Så det är tack vare honom vi lärt oss vad ett florentinskt intermedium vill säga.

Låt oss leka att Drottningholmsteatern med sitt legendariska maskineri en dag fick motta en kunglig ukas om att spela upp intermedierna i fråga. Det skulle i så fall bevisa att kung och drottning varit i Tyska kyrkan och fröjdats med sina undersåtar.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressen Kultur.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen där Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson intervjuas av Jens Liljestrand.