Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kung Kristina Alexander är storslagen teater

Aeksa Lundberg är fenomenal i "Kung Kristina Alexander". Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN
Aleksa Lundbergs Kristina Alexander och hans vildsvinsfäll. Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN

Aleksa Lundbergs och Elisabeth Ohlson Wallins "Kung Kristina Alexander" liknar ingen annan. 

Maria Edström faller pladask för en underbar föreställning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Nu ska ni se det underligaste djur Gud skapat” – repliken är ur Strindbergs drama ”Kristina” och nog måste August få vara med på ett hörn sin egen Intima teater. 

Det är drottning Kristina som avses i en hovmans viskning, denna ”hermafrodit” som grävdes upp ur sin grav 1965 efter nästan 300 år i sin kista. 

1960-talets tv-bilder flimrar förbi i början av föreställningen ”Kung Kristina Alexander”, allvarsmän vill veta om den abdikerade regenten och katolska konvertiten var fågel, fisk eller mittemellan.

Aleksa Lundberg har kraft

Aleksa Lundbergs Kristina Alexander reser sig ur kistan och pang! Kraft och utstrålning som inte ligger förlagan långt efter – och massor av storhetsvansinne, sorg, kåthet och humor. 

Så här slyngelaktigt skitkul var nog inte Kristina men det är väldigt upplyftande. Lundberg ger fingret åt alla dessa Kristina-porträtt i dramatiken, där hon för det mesta får vara en missanpassad kvinna som egentligen längtar efter en mans kärlek.

Kristinas liv målas upp i snabba penseldrag på en vridscen i trä där föremål står uppställda i Ulrika van Gelders utsökta scenografi; ett krucifix, böcker lutade mot små döskallar, provrör för alkemistiska experiment, ett rökelsekar och en kungakrona. 

Och en vildsvinsfäll med huvud, svans och hovar som Kristina Alexander famnar, tröstas av, älskar med.

I Elisabeth Ohlson Wallins och Aleksa Lundbergs pjäs vill Kristina vara man - Alexander vill hon heta, på sitt omåttliga vis efter den store makedoniske erövraren. 

Elisabeth Ohlson Wallins bilder

Och i fonden visas Ohlson Wallins drömska filmprojiceringar med verkliga personer som berättar om sina liv och transformationer i ett barockmåleriskt ljus. 

Att vara helt lycklig som transperson är svårt i en uttalat tvåkönad värld, som en av dem stillsamt påpekar.

Och här rörs det vid kanske mest explosiva hos Kristina-gestalten, vid bejakelsen i att vara mer än ett antingen eller. Författaren Pignatellis rader: ”ehuru född kvinna hade blivit man, nej mer än en man” fick Kristina att utbrista ”bella, bellissimo” – underbart, storslaget! 

Inför ”Kung Kristina Alexander” kan jag bara instämma.

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!