Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kulturpolitiken visar SD:s bruna böjelser

Expressens kulturchef Karin Olsson. Foto: Theo Elias Lundgren
Sverigedemokraternas riksdagsledamot Anna Hagwall. Foto: Sven Lindwall
SD:s partiledare Jimmie Åkesson. Foto: Sven Lindwall

Det är inte längre på migrationsområdet som Sverigedemokraterna sticker ut som mest.

Karin Olsson ser kultur-och mediepolitiken avslöja partiets alltjämt extremistiska agenda.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I Polen reas nu tidigare stjärnor på public service ut på den privata marknaden. För oberoende medier har det blivit en lyckoträff, om än oönskad, att plötsligt kunna rekrytera några av landets mest kända journalister. En person som jag nyligen talade med på en av landets mediesajter berättade att det hade varit "väldigt billigt" för dem att anställa de sparkade profilerna.

Den nationalkonservativa regeringen i Polen gör groteska ingrepp i mediernas frihet. Lagen som gjort det möjligt för den politiska makten att avskeda och anställa nyckelpersoner i landets public service-bolag används närmast vällustigt. Man lagstiftar och skrämmer sig till makt över det offentliga samtalet.

Tro inget annat än att Sverigedemokraterna drömmer om liknande möjligheter.

SD tar avstånd

Att de nu tagit avstånd från motionen av riksdagsledamoten Anna Hagwall, tidigare andre vice ordförande i partiet, säger egentligen bara att de i dag är ett parti som inte vill förknippas med uppenbar rasbiologi. Hagwalls antisemitiska konspirationer om Bonniers, och hisnande felaktiga uppfattningar om medieägandet och fördelning av presstödet, passar inte in i partiets arbete för att bli "normalt" och möjlig samarbetspartner i riksdagen. Sverigedemokraterna inser att Hagwalls förslag om att "ingen familj, etnisk grupp eller företag" ska kunna äga mer än fem procent av medierna stinker av, ja, nazism.

Men gång efter annan har Sverigedemokratiska toppar gett uttryck för en önskan att kontrollera medier och kultur. Minns partisekreterare Richard Jomshof som förra året på Facebook skrev om Ungern som förebildligt: "Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget."

 

LÄS MER: Sverigevännerna är Putins nyttiga idioter

Nedtonad retorik

Med sin nya kulturpolitiska talesperson, Aron Emilsson, har partiet också tonat ner tidigare förslag om att alla bidrag till kultur med syfte att ”chockera, uppröra och provocera” ska strypas. De uppenbara parallellerna till nazisternas utrensningar av "entartete kunst" blev för besvärande. I dag företräder man en något mindre aggressiv retorik med satsning på en kulturkanon, bevarande av kulturarvet och projekt som stärker "nationella identiteten". Men som Expressens Björn Barr visar i en genomgång av årets kulturpolitiska SD-motioner är deras tankevärld fortfarande extrem. Riksdagsledamöter lägger bisarra förslag om att skapa ett nytt institut för att gynna dataspel som handlar om nordisk mytologi och folksägner. En annan motion vill rikta särskilt filmstöd till produktioner som levandegör det svenska kulturarvet i syfte att skapa "en mer sammanhållen nation". Mer rasistisk propagandafilm åt folket, skulle man också kunna uttrycka det.

 

LÄS MER: Vikingar, biblioteksstopp och kulturarvs-film - så ser SD:s motioner ut

Ett skräckscenario

Det finns också oräkneliga exempel på sverigedemokratiska lokalpolitiker med en "patriotisk" och repressiv inställning till kultur och medier. Senast var det SD-politikern Mats Trägårdh i Nässjö som i somras dömde ut en ny väggmålning i staden av konstnären Milu Correch eftersom den avbildade tre mörkhyade barn.

Sedan den rödgröna regeringen drastiskt lade om migrationspolitiken under flyktingkrisen i höstas, är det inte längre Sverigedemokraternas sakpolitik kring invandringen som sticker ut mest. Det är i synen på konst, journalistik och identitet som partiet blottar sina bruna böjelser som allra tydligast.

Aron Emilsson har försökt att profilera sig i kampen för tryck- och yttrandefrihet, hyllat dess "djupa rötter i Sverige" och sagt att vi måste "vårda arvet". Men Sverigedemokraternas version av dessa grundläggande friheter framstår alltjämt som ett skräckscenario.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!