Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kulturministern: För mig är midsommar otroligt svenskt

Parisa Liljestrand, Sveriges nya kulturminister, på Junibacken i Stockholm.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Liljestrand tittar ut genom fönstret på Pippihuset.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Pippi Långstrumps kappsäck med pengar kommer inte från skattesedeln – nya kulturministerns favorit Junibacken är ett stiftelseägt aktiebolag utan statsbidrag, och ett exempel på svensk kultur som Parisa Liljestrand (M) tror kan bidra till att ena Sverige.

Public service är viktigt, men viktigast är många fria medier.

– Någonstans måste man titta på mångfalden av fria medier och kulturuttryck, säger hon.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Kulturministern har varit på Junibacken många gånger med sina barn, och när hon får välja en plats som har betydelse för henne att göra intervjun på så blir det museet till Astrid Lindgrens minne. Den späckade dagen har börjat med en tillställning på slottet, och den kommer att avslutas med inspelning av ett av få tv-program som kulturministern följer – Idol på TV4

Men först en pratstund i Pippihuset på Djurgården.

Hur har den första veckan varit?

– Oväntat, ovant. Ett väldigt fokus på mig som person. Jag förstår att det intresserar människor men jag är lite ovan vid det. Som politiker får man leva med att man blir granskad och det är en naturlig del av den demokratiska processen. 

Det har stormat kring din kulturbakgrund. Är den viktig eller finns det annat man behöver som minister?

– Man behöver både och. Kulturen har alltid haft en stor plats i mitt liv. Dessutom har jag en erfarenhet av politiken som är relativt gedigen, även om det inte varit på den här nivån. Jag känner att jag står stadigt. Jag är en ”doer” i politiken, jag tycker om att kavla upp ärmarna och få saker gjorda, jag är en resultatpolitiker och jag tror att det kan behövas.

Var i kultursfären behövs uppkavlade ärmar mest?

– Det finns en del utredningar som behöver tas vidare. Det finns ett antal aktuella frågor vi behöver jobba med som är specifika för kulturen, men sen är det det övergripande perspektivet. Där har vi som regering ett jättefint ansvar som är oss givet av statsministern – vi har alla ett ansvar att ena ett delat land, och där spelar kulturen en roll.

På vilket sätt kan stället du valt för intervjun, Junibacken, ena ett land?

– Det är väl ett jättefint exempel, där barn och unga får möjlighet att lära sig om litteratur, författare, teater, konstuttryck. Det ger barn en möjlighet till gemensamma referensramar redan från tidig ålder. Jag tycker det är fint att Astrid sa att det inte ska vara ett museum över mig och mina verk, utan också ge plats för andra. 

”För mig betyder det att vi ska vara tydliga med att kulturen ska ha ett egenvärde”, säger Parisa Liljestrand.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Det här är ett museum som drivs privat. Moderat kulturstrategi handlar mycket om eget ansvar och eget företagande, är vi här av den anledningen också?

– Jag tycker att det är ett jättefint initiativ. Jag är övertygad om vi kan landa i slutsatsen att kultur aldrig kan kosta för mycket, men det måste ändå vara principiellt viktigt att titta på vad bekostas av skattemedel och vad som också kan ha annan finansiering. Så att det inte blir lika känsligt, att man möjliggör för flera inkomstkällor, så kulturen kan stå stadigt på flera ben.

Privatiseringar?

– Jag tror inte det handlar om privatisering utan att möjliggöra för andra inkomstmöjligheter, skatteregler för gåvor, de långa stipendierna som finns i Tidöavtalet. Det handlar om villkoren hos hela kulturskaparsektorn, vi ska inte glömma att 60 procent är egenföretagare.

Hur kan man förbättra villkoren för kulturföretagaren?

– Generellt tror jag att man måste titta på frågor som rör upphovsrätten, äganderätten, och möjligheten att ta del av välfärdssystemen i högre utsträckning.

Under pandemin var bidrag en stor anledning till att många klarade sig. Det går ju lite grand på tvärs med det här att klara sig själv? Jag trodde inte att ni vill ha mer bidrag till kulturskapare.

– Pandemin var väldigt särskilda år och drabbade många sektorer, så även kulturlivet, men jag tycker det är fint att utredningen visar att i hög utsträckning träffade man rätt med bidragen.

På vilka andra sätt kan man göra det stabilare att vara kulturföretagare?

– Jag vill lyfta in de värden som är viktiga för mig i min roll som kulturminister, och då finns framför allt tre saker som är viktiga: konstens frihet, och frihetligheten kopplat till kulturbegreppet, det är något vi behöver värna och det tror jag är en demokratifråga. Att ha en mångfald av olika kulturuttryck och en mångfald av medier. Allt det här kopplar mot demokratibegreppet och så klart principen om armlängds avstånd, det är jätteviktigt för mig.

”För mig hör frågor kring kulturuttryck och demokrati ihop. De går inte att särskilja”, säger Parisa Liljestrand till Expressens Anna Gullberg.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Det står i Tidöavtalet att ”kulturpolitiken ska värna kulturlivets oberoende och egenvärde gentemot nyttoändamål”. Vad betyder det?

– För mig betyder det att vi ska vara tydliga med att kulturen ska ha ett egenvärde. Kulturen kommer alltid ha ett eget värde. Men kulturen är också viktig i andra samhällsprocesser och kan vara stöd och hjälp i andra samhällsprocesser, som till exempel att ena ett delat land.

Men att ”värna kulturlivets oberoende”, nämn en konfliktyta där det ena står emot det andra. I praktiken – vad skulle nyttoändamål vs oberoende kultur kunna vara?

– De behöver inte stå emot varandra. Kulturen har ett egenvärde i sig, det bidrar till det fria ordet, debatt, att skapa gemensamma referensramar, och att bryta idéer mot varandra, men sen är den också viktigt för andra samhällsprocesser, som demokrati, bildning, eller integration.

Men vilka nyttoändamål ser man som skulle kunna hota oberoendet?

– Jag tror inte det handlar om hot här i Sverige, jag tror det finns möjliga hot runtom i vår värld som hotar demokratin och därmed också det fria ordet. Det ser vi i vår närmiljö.

Det står kulturlivet i avtalet, men du tolkar det som yttrandefrihetsfrågor?

– För mig hör frågor kring kulturuttryck och demokrati ihop. De går inte att särskilja. Kulturen har en roll att spela i den demokratiska processen, och haft historiskt en otroligt stor betydelse i både Sverige och världen och det behöver vi värna. För vi ser på andra håll i världen att när man inte värnar det så finns risk att det där går sönder.

Jag känner att jag fortfarande inte till 100 procent förstår vad det här betyder. Men vi lämnar det. Principen om armlängds avstånd – vid vilka tillfällen finns en risk att den bryts?

– Jag tror att det är viktigt att regeringen och politiken ägnar sig åt ”vadet” och att vi överlämnar ”huret” åt andra. Där kan vi ta kulturkanon som ett exempel. Det finns skrivet i Tidöavtalet, ”vadet” är att titta på vad det skulle kunna tillföra, men hur det ska göras – där är det viktigt att experter går i den processen, och att det blir en bred process.

”Jag respekterar bägge de sidorna, bägge har poänger”, säger kulturministern om kulturkanondebatten.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Jag tänker på armlängds avstånd och samarbetspartnern Sverigedemokraterna. Där går ju SD ut och riktar kritik, till exempel mot public service när saker och ting inte passar. Det är för mig inte armlängds avstånd, det är ett sätt att påverka. Är det rätt eller fel att uttrycka sin åsikt från SD:s sida mot public service?

– Vad SD gör får stå för dem.

Men ni ska jobba ihop?

– Vad jag tycker är fint är att vi slagit fast i Tidöavtalet att vi ska värna public service, att public service är en viktig del av den demokratiska infrastrukturen och att vi ska se till att public service får en långsiktig finansiering. För mig är det supertydligt.

Men är det då lämpligt av SD att gå ut och säga att man ska styra upp public service?

– Det är inte upp till mig att bedöma. SD får stå för sin politik, i den här samarbetsregeringen har vi kommit överens i Tidöavtalet vad som ska gälla för public service och där står det tydligt vad det är som ska gälla och det är jag väldigt glad för.

Skulle du kunna tänka dig SD som en fullvärdig partner i ert samarbete?

– Jag tänker så här. Sverige har en rad problem i dag. Vi har elkris, människor har svårt att få ihop sin ekonomi, vi har ett krig i vårt närområde som pågår, det finns många parallella svårigheter, vi har inte minst skjutningarna och kriminaliteten. Det jag tycker är fint är att vi fått ett mandat från väljarna att få bedriva förändring, och få en möjlighet att ena sånt som i dag är delat. Det är med den inställningen som jag kliver in den här rollen, det är min roll i den här samarbetsregeringen.

I Vallentuna har du inte varit öppen för SD-samarbete?

– Mmm. Vi har vi haft en klassisk allians, där har de ursprungliga allianspartierna haft en egen majoritet så vi har inte behövt hantera den frågan.

Skulle du önska att man sluppit SD?

– Jag är stolt att få vara representant för den här samarbetsregeringen, jag tycker det är fint att vi är fyra partier som enats i Tidöavtalet för att lösa problem som finns i Sverige i dag. Det tycker jag är bra, jag tycker att politiken behövs och jag tror att våra medborgare behöver politiker som kan prata och samtala med alla, för Sveriges bästa.

Definiera typiskt svensk kultur?

– Jag vill återkomma till värdena som är viktiga ingångsvärden för mig i arbetet. Den fria konsten, rätten att få säga vad man vill, tycka vad man vill, rätten till att uttrycka sig konstnärligt och principiellt.

Det får man på andra ställen i världen också. 

– Absolut.

Vad är svensk kultur? Är det att stå i kö?

– Haha! ”är det att stå i kö?”

”Det är väldigt mycket sång, dikt, vers – det har varit viktigt i min familj när jag växte upp”, säger Parisa Liljestrand. Till vänster i bild är Hildur.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

När man pratar kulturkanon och saker som ska ena oss som land, då måste det finnas lite mer specifika saker än yttrandefrihet. Vad i den svenska kulturen är bra att ha med sig?

– Det är där vi gör en skillnad. Med mitt ursprung kommer jag från något som inte var fritt, så jag gör en väldigt stor skillnad kring de demokratiska värdena – yttrandefriheten, frihetligheten, möjligheten till fria medier. För mig är inte det självklart, för de värdena var inte rådande där vi flydde ifrån. 

Tycker du det är fel av mig att fråga det?

– Nej, nej, jag tycker det är fantastiskt! För dig är de värdena självklara. För mig är de inte det.

Men jag tror att när folk tänker ”vi ska ha svenska värderingar” så är det inte yttrandefrihet människor främst tänker på?

– Jag förstår det, men för mig ska svensk kultur vara inkluderande. Den öppenhet som finns i Sverige ska också återspegla sig i svensk kultur. Kulturkanon som du lyfte, där är det lika mycket processen i sig, att den får bidra till en fri debatt – som just nu råder. Är det [kulturkanon, reds anm] bra, är det dåligt? Jag respekterar bägge de sidorna, bägge har poänger.

Är det farligt att säga några specifika saker som man kan uppfatta som svenska?

– Jag tror det kan vara olika för olika personer. För mig är midsommar otroligt svenskt. Den blev en del av mitt svenska arv, något som bara finns här. Midsommar blev jätteviktig för mig när jag skulle förstå mitt bidrag in i sammanhanget. Det är ett sätt att se på det. Ett annat är till exempel möjligheten att engagera sig politiskt för en ”vanlis i Vallentuna”. Att vara hitflyttad som treåring, med den bakgrund jag har, och ges alla möjligheter att engagera mig politiskt. Det är fantastiskt, det är svensk kultur för mig. Demokratin, öppenheten, möjligheterna, samtalen, det är svenskhet för mig.

Persisk kultur, vad är det?

– Man ska komma ihåg att jag var tre år när jag kom till Sverige.

Men du har växt upp med en familj som har det nära sig.

– Definitivt. Det är väldigt mycket sång, dikt, vers – det har varit viktigt i min familj när jag växte upp. Musik har haft enormt stor betydelse, och gamla diktare. En av mina absoluta favoritpoeter är exempelvis Rumi.

Du demonstrerade vid Kvinna, Liv, Frihet.

– Jätteviktigt. Värdeorden som leder mig, i det arbete jag har framför mig som kulturminister, det är samma som kvinnorna i Iran kämpar för. Det är rättigheterna som driver dem. Öppenheten. Att få vara den man är. Att inte någon annan ska tala om för en hur man ska vara. Jag tycker att det är värt att, med det lilla det kan symbolisera, få demonstrera för deras frihetskamp. Det känns viktigt.

Du har försvunnit från sociala medier. 

– Jag hade en väldigt öppen profil. Det är för att skydda familj och barn, där det de facto är en skillnad att verka på det kommunala planet än om man är en företrädare för regeringen.

Parisa Liljestrand har slopat de moderatmålade naglarna.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Vem gjorde naglarna med Ulf Kristersson-porträtt?

– Det är en nagelkonstnär får man väl säga? Bella heter hon. Porträttet är handmålat. Med enorm precision. Miniatyrkonst är ju ett begrepp. 

Samhällsintroduktion är en del av Tidöavtalet. Hur fungerade den för din familjs del?

– Den fungerade bra, men det var för att vi sökte den. Jag har tidigare beskrivit min och min familjs resa som att vi fick kliva innanför gränsen till landet, men att det var en kamp att ta sig in i samhället. En absolut drivkraft för mig är att möjliggöra en integration som också öppnar upp samhällsdörren och inte bara porten in i landet.

Ni fick trycka upp dörren, som du beskriver det – hur hade en öppen dörr sett ut?

– Om jag ska tala utifrån min roll som kulturminister i den här samarbetsregeringen så handlar det om att kulturen också kan bidra till de processerna. För att koppla tillbaka till en fråga som många intresserat sig för, kulturkanon – tänk den som en funktion för inkludering. Det skulle ha varit fantastiskt, när jag kom.

Var sätter man en sån gräns då? Sverige har ju ett par miljoner människor som kommer någon annanstans ifrån från början. Blir inte det också en del i en kulturkanon, det som kommer in i Sverige?

– Det kan det absolut vara men det är ju inget som är uteslutet i detta. Jag tror man ska ha lika stor respekt för processen i sig, och samtalet som processen kommer att bidra till. Min ambition är att det ska få vara ett öppet samtal där många ska få tycka och tänka och känna kring den här frågan, och då tänker jag ”många” utifrån medborgarna i Sverige – inte bara kultureliten.

Medierna och public service – hur ser din egen mediekonsumtion ut? Vad är det första du läser på morgonen?

– Min almanacka för att se hur dagen ser ut. Jag tar del av nyhetssändningar, läser tidningar. 

Papperstidning?

– Nej. Inte de senaste fem åren.

Nyhetssajter?

– SVT, Aftonbladet, Expressen, där är det olika.

Lokala medier? 

– Ja. Det finns två lokaltidningar [veckoutdelade gratistidningar, reds anm], de kommer hem i lådan. Men de har också nätupplagor som man kan ta del av innan.

Tv?

– Som trebarnsmamma som jobbar rätt mycket är min tid att titta på tv rätt begränsad. 

Det nya medielandskapet – vilka faror finns?

– Digitaliseringen är en fråga vi måste titta på, hur den hanteras. Den ger nya möjligheter och skapar andra svårigheter.

Tidningarna och public service verkar på samma plattform, men det ena innehållet finansieras via skattsedeln. Det är en konkurrensfråga?

– Så är det. Det där är en fråga som är under utredning. Det är intressant att titta på de slutsatser utredningen visat på, att det finns en komplexitet. Konsekvenserna blir olika för olika branscher, så är det. Någonstans måste man titta på, som jag var inne på tidigare, mångfalden av fria medier och kulturuttryck. Det är viktigt att jobba med det, och för mig blir det huvudbudskapet som utredningen visar på.


Anna Gullberg är skrivande fördjupningsredaktör på Expressens kultursida.