Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kulturmannen Horace Engdahl på steroider

”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.”Foto: Helén Karlsson
"Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet."
"Fördomar kallas sådana iakttagelser av verkligheten som väcker obehag"Foto: David Sica

Horace Engdahls nya bok sätter trynet i vädret på väg mot den offentliga slakten.

Jens Liljestrand ömsom roas, ömsom förfäras av de svindlande aforismerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Prosa

Horace Engdahl

Den sista grisen

Albert Bonniers, 278 s.

Som barn till fyrtiotalistgenerationen har jag under senare år haft rikliga tillfällen att kartlägga hållplatserna längs den ringlande vägen mot ålderdomen. Där är kroppens förändringar, bitterheten över samtiden, den successivt allt mer konservativa världsbilden. Där är sorgen över begraven kärlek, men också insikten om de enkla njutningarnas betydelse, stoltheten över det uträttade och den stillsamma överlägsenheten hos den som har genomskådat livsgåtorna.

Framför allt är det processen att, som Kristina Lugn beskriver det (citerad av Jonas Gardell i Expressen 20/3), gå över. I mina öron låter det vackert, nästan som när en plåga domnar, ett ärr bleknar bort. Men denna passage, övergåendet, kan förstås också vara ett främlingskap.

Horace Engdahls nya samling korta prosatexter är som en handbok i konsten att vägra gå över, att med några artiga fraser tacka för kalaset och gå ut i mörkret till den väntande taxin. I stället står han stillsamt obstinat kvar i dörren och muttrar sin dom över världen, värden och kanske mest av allt värdinnan.

I en av många hisnande aforismer skriver han:

Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet.

 

LÄS MER: 10 fläskiga citat ur Horace Engdahls nya bok


Spretig samling

Vi har här att göra med en samling spretande tankar kring livet, konsten, kvinnan och mänskligheten. Här samsas kåserande iakttagelser ("För att vara en god människa måste man först stå ut med sin egen lukt") med försök till samhällskritik ("Att spendera pengar som man inte har är en våldshandling"). Det är roande och provocerande, ofta smart men ibland också lite ... tja, lamt.

På ett ställe fastslår Horace Engdahl att den som först nämner Hitler i en diskussion avslöjar sin brist på argument. Visst, men det där är ju "Goodwins lag" som uppstod på chattforum i internets barndom och numera är en vedertagen etikettsregel i den allmänna diskursen. Känner akademiledamoten Engdahl inte alls till detta? Eller har han snappat upp det och trott att tanken var ny och kvick?

Men det allt överskuggande intrycket av dessa aforismer, liksom bokens avslutande parti – en knappt 50-sidig monolog som är planerad att uppföras på Dramaten i vinter – är att de sammanfattar livssynen hos en reaktionär och misantropisk tänkare, en grimaserande Strindberg light.

"Fördomar kallas sådana iakttagelser av verkligheten som väcker obehag", står det till exempel på ett ställe, en åsikt som jag dagligen ser i min mejlbox, låt vara mindre smakfullt formulerad.

 

LÄS MER: Horace Engdahl: Jag betraktades som ett monstrum

 

Genusteori som grekisk myndighet

Han ogillar även modern opera, tycker att kärnfamiljen är orättvist nedvärderad (av kvinnor), jämför genusteori med en ”grekisk myndighet” och resonerar kring sexualiteten på en nivå värdig en nydumpad gymnasiegrabb:

”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.”

I den korta monolog som avslutar boken, "Mannen på bryggan", går den sortens misogyna påståenden över i det rent parodiska. Man bör vara försiktig med att tolka något av detta som personen Horace Engdahls faktiska åsikter. Snarare är det kanske titeln som talar till oss – det är ”den sista grisen” som vältrar sig i den politiskt inkorrekta lerpölen och med ett slags avancerad galthumor sätter trynet i vädret på väg mot den offentliga julslakten. Han som i stället för ett försvarstal lajvar kulturman på steroider och noggrant ser till att på varje punkt bekräfta karikatyren.

 

LÄS MER: Dånet från Horaces stämma dränker Liv


Dialog med Witt-Brattström

Och så är vi till sist framme vid dialogen med romanaktuella exhustrun Ebba Witt-Brattström, vars långa skugga faller över varje sida i "Den sista grisen". Hennes senaste samling "Kulturmannen och andra texter" inkluderar en artikel från 2008 där hon beskriver sin dåvarande make som "Fragmentmannen", "en Josef K. som koketterar med att vara en äldre bildad herre".

Typiskt nog är det i fragmenten som Horace E. går i svaromål:

"Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att vara gift."

Nöff nöff. Boken grymtar och bökar, den är en axelryckning och ett höjt långfinger och jag vet till slut inte hur jag ska handskas med den. Ibland är den ett eko från min ungdoms läsning, den lustfyllda revolten hos Jack Kerouac och Ulf Lundell och Charles Bukowski, en skambibel jag smusslar undan bland porrtidningarna i mitt mentala pojkrum och tar fram när ingen ser.

Oftare påminner den om mitt eget, oundvikliga åldrande. Som det orangea kuvertet från PPM; en dyster profetia, en tickande bomb jag kastar i pappersåtervinningen med en rysning.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.