Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kulturmannen är ett riktigt svin

MANSSKILDRARE. Med "Bara en kram" avslutar Henrik Bromander sin trilogi om maskuliniteter i fritt fall. Foto: JESSICA SEGERBERG
"Bara en kram".

Henrik Bromanders författarskap tecknar djupa porträtt av en svensk manlighet i fritt fall.

Victor Malms lyfter på hatten för nya och läskiga romanen "Bara en kram". 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De senaste åren har Henrik Bromander skrivit romaner om män i samhällets periferi; om en anabolaknaprande kroppsbyggare (”Riv alla tempel”) och om en sverigedemokratisk näthatare som ägnar sitt liv åt att förstöra andras (”Vän av ordning”). I och med dagboksromanen ”Bara en kram” fullbordas nu denna trilogi om maskulinitet i det senmoderna Sverige.

Den här gången skildras en, till synes, annan sorts mansroll – en mer accepterad sådan, en som står innanför grindarna till det samhälle som den paranoida broilern Johan och Flashbacktrollet Joel både hatar och står utanför. Den nya romanens Jens är en Göteborgshipster som skriver feministiska krönikor och arrangerar indieklubbar. En genuscertifierad kulturmanskarriärist som armbågar sig uppåt i medievärldens krokiga trappa med det godas fana i högsta hugg.

Ett veritabelt as

Ändå tar det inte många sidor innan det står klart att den på ytan så goda Jens är ett veritabelt as. I en krönika skriver han att han hatar män och att de egentligen inte borde få finnas – vilket han i dagboken menar var ”renande” att skriva. Bara för att senare tillstå att det känns ofräscht när kvinnor äter kött och snusar eller recenserar någon av kvinnorna han träffar som om hon var en popskiva.

 

LÄS MER – Annina Rabe: Bromanders "Vän av ordning" är djupt imponerande

 

Den feministiska tangentbordskampen leder likväl till ett chefredaktörsjobb på en ny hipp gratistidning. Han säger rätt och vet det och gör fel och vet det inte. Det är, nästan genomgående, snyggt gjort.

Ibland skrivs dock tematiken ut med väl stora bokstäver. Som när Bromander skapar en övertydligt pedagogisk friktion genom att, på ett uppslag, låta sin huvudperson säga en sak och göra motsatsen. Yta mot djup. Tomma ideal. Skev självförälskelse. Antingen är Jens brist på rannsakan patologisk – eller så är själva föreställningen om självinsikt en inbillning.

Anklagas för våldtäkt

Det övergripande dramat består, liksom i de båda tidigare böckerna, av att verkligheten successivt hinner i kapp huvudpersonen, men utan att självlögnen briserar. Det är världen som vill huvudpersonen illa. Själv är han ofelbar. När allting går emot honom, när han blir anklagad för våldtäkt och förlorar jobbet, åker han till en avlägsen stuga för att skriva färdigt sin roman om en serievåldtäktsman. Han härdar ut, någonstans viss om att det kommer vända. Kulturmannens självtillit har nog aldrig sett så absurd ut. En manlig och grundlös arrogans som, om och om igen, belönas.

 

 LÄS MER – Ankan: Kulturmannens täppa liknar en urlakad kompostmodernism

 

Ser världen så ut? Eller är det en satiriskt avslöjande spegel som Bromander håller upp? Jag tror faktiskt att svaret på båda frågorna är ja – det rör sig om en form av depressiv realism där Bromander inte försöker ändra sättet som vi ser på världen på, utan få oss att äcklas av den och oss själva.

Kulturmannen

Och han lyckas. Krönikor och debattartiklar har skrivits om den destruktiva, illasinnade kulturmanligheten, men det är här, i romanens form, som skiten börjar lukta. Den blir en ordnad livsvärld, en inlevelsefullt skriven erfarenhet, ett blottläggande från vrångsidan. Inte en attack utan en sympatisk, och därför hemsk, skildring. Och det är förstås så litteraturen blir politisk: inte genom vad den predikar, men genom sättet på vilket den ger form åt något som vi igenkänner som verklighet.

Bromander tecknar en manlighet på fall, eller kanske snarare en form av manlighet som är värd att falla, och som jag inte kan annat än känna igen mig i och äcklas av. Han gör det inkännande, utan ironi, utan hån och spe, och lyckas samtidigt skildra vår nutid så väl att jämförbara försök nästan känns falska och ansträngda. Det är inte bara bra. Det är, trots övertydlighetsrisken, läskigt bra.

 

ROMAN

Roman

Henrik Bromander

Bara en kram

Atlas, 414 s.

 

Victor Malm är litteraturkritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!