Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kulturman på operan och sjuklig förälskelse

SLOVENSK SOPRAN. Sabina Cvilak gör en övertygande Tatjana i Malmö. Foto: Malin Arnesson
En tidigare uppsättning av "Eugen Onegin" på Malmö musikteater 2001. Foto: Ronny Johannesson
Tobias Theorell.

Gunilla Brodrej ser likheter mellan Tjajkovskijs Tatjana och Lena Anderssons Ester i Tobias Theorells uppsättning av "Eugen Onegin".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

EUGEN ONEGIN

Av Pjotr Tjajkovskij

Regi Tobias Theorell

Dirigent Michail Jurowski

Malmöoperan Speltid 3 t.

Operavärlden är inte så kinkig med könsroller. Här är det liksom aldrig fel att spela en 1870-talsopera om hjärta och smärta såvida musiken är tillräckligt bra. Och Tjajkovskijs musik är verkligen svår att värja sig mot.

"Eugen Onegin" på Malmöoperan handlar i korta drag om en ung kvinna, Tatjana (suveräna sopranen Sabina Cvilak), som blir blixtförälskad i dandyn Eugen Onegin (bästa barytonen Vladislav Sulimsky), men han är ointresserad av henne. Till en början.

När Tatjana skriver till Onegin i första aktens berömda brevscen är det inte svårt att se det som 1870-talets motsvarighet till Ester Nilssons tröstlösa sms-ande till Hugo Rask i romanen "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson. Onegin känns ju precis som en kulturman som är så uppfylld av sitt ego att han utgår från att han gör Tatjana en tjänst genom att inte besvara hennes kärlek. När Onegin några år senare får syn på henne igen är hon inte bara gift, skitsnygg och behärskad utan har även kommit upp sig socialt.

 

Förälskelsen som sjukdom

Och då blir Onegin intresserad och det blir hans tur att skriva bönande brev. Faktum är att trots librettots föråldrade könsroller, så finner jag en tidlös relationell problematik i Malmöoperans uppsättning. Förälskelsen som sjukdomstillstånd. Rädslan att ge sig hän. Förnedringen hos den som ber om kärlek. Svårigheten att göra livsval. Sångarna sjunger så oforcerat att man aldrig sitter och tänker på sångteknik. Då är det lätt att komma i kontakt med det existentiella tankegodset.

Eftersom Malmöoperan inte har någon fast ensemble handplockas solisterna till varje uppsättning. Här finns ännu inga gränskontroller. De kommer bland annat från Ukraina, Slovenien och Belarus och har redan rollerna på repertoaren.

Tobias Theorells triumf

Peter Auty som gör Lenskij så lätt och ledigt är en av Storbritanniens främsta tenorer. Den ukrainske basen Taras Shtonda (furst Gremin) står bara rakt upp och ner, men river ner mest applåder. Malmöoperans orkester dirigeras av en rysk dirigent, Michail Jurowski som har verket i innerfickan. Det låter innerligt.

Scenografen Magdalena Åberg har tillsammans med videoscenografen Eric Holmberg skapat ett drömmigt rum med Magritte-moln på väggarna och säd som växer upp ur golvet. Tid och rum flyter. Kören kostym korresponderar med lantlig himmel eller stadsljus. Kersti Vitalis kostym till solisterna skänker värdighet åt kroppar genom grova tyg, i stället för att kroppar ska försöka behålla sin värdighet i slinkiga material.

Det här kan vara den tätaste operaföreställning som Tobias Theorell har regisserat. Ett kammarspel för några få personer där musiken i kombination med en öppen scenlösning slår upp själens dörrar på vid gavel.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!