Nour El Refai får Expressens satirpris Ankan 2017. Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN
Nour El Refai får Expressens satirpris Ankan 2017. Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

"Jag vill säga KÄFTEN till killarna"

Publicerad

Komikern och skådespelaren Nour El Refai är fortfarande förbannad – trots alla framgångar.

Jens Liljestrand möter vinnaren av Expressens satirpris Ankan 2017.

EXPRESSENS KULTURPRISER | ANKAN. Det är lätt att tro att man känner Nour El Refai. Som få andra på den svenska humorscenen har hon varit öppen med sitt liv, sina trauman och sin sårbarhet. Hennes tillstånd, ”kronisk depression”, gav rentav titeln till hennes senaste, hyllade standupshow: ”En komisk depression”.

Men den verkliga Nour El Refai är ganska tystlåten och inbunden, åtminstone bland människor hon inte känner. Hon tar emot i sin lägenhet i Traneberg, en hyresrätt som är på samma gång plottrig och prydlig, full av grälla färger och omaka detaljer – olikfärgade teburkar, en inramad Nina Hemmingsson-serie, mitt i vardagsrummet en hänggunga i tyg – som ändå harmonierar i en helhet. Det är den sortens hem som markerar att en stilmedveten person har bott där länge. Ensam.

I det här fallet ensam förutom de två katterna Jalmert och Rosling (döpta efter professorerna Lars Jalmert och Hans Rosling).

– Så fort jag kommer över Tranebergsbron känner jag mig lugn, säger Nour El Refai, som har bott i fastigheten sedan hon var 18. Samma år som hon fick diagnosen social fobi.

– Många tror att jag ska vara rolig privat. Jag var på en flat-karaoke i lördags, det är ju egentligen min favoritmiljö men jag kände inte folk och var jätteblyg. Och de var så jävla besvikna på mig. ”Vad stel du är, vad städad du är.” Ibland skäms jag för att jag har så svårt att vara glad och rolig och charmig. Men jag behöver tid.

 

LÄS MER – Maria Edström: Nour El Refai utmärkt som klassklättrare på Dramaten 

Gillar Liv Strömquist

Nu är hon 30 och en av landets mest uppmärksammade skådespelare och komiker. Och nybliven mottagare av Ankan – Sveriges enda satirpris.

– Jag är skitglad för priset. Samtidigt är jag inte så säker på var gränsen går mellan humor, ironi, satir … Spontant tänker jag på program som ”Tankesmedjan” med Liv Strömquist, det hon gör är politiskt och väldigt roligt och supersmart. Vettiga åsikter som man inte kan värja sig mot. Det är satir för mig.

Varifrån kommer din humor?

– Den bottnar i trams, sånt som jag fått från min mamma och mina syskon. Vi kunde gå in i långa pranks, skrämmas, luras, gömma oss … Jag kunde komma hem från skolan och bara känna i luften att en av mina brorsor hade gömt sig i lägenheten, gå runt där i en timme och leta och känna mig otrygg – är han här … ? eller är han inte här … ? – och så plötsligt hoppade det fram nån och bara skrek. Sån humor. Nån som pruttar en i ansiktet. Eller lägger sig naken i en klump på golvet och visar röven.

– Utanför familjen har jag inspirerats av komiker som Jim Carrey och Eddie Murphy. Men min ambition när jag var liten var ju att bli skådis, inte att vara rolig.

I det överlägset mest sedda klippet med Nour El Refai står hon i blommig klänning med en rosa blomrosett i håret och ber liksom om ursäkt på förhand: Hon är nervös, publiken har höga förväntningar, hon är rädd för att göra folk besvikna – ”och då kommer jag osökt att tänka på första gången en man slickade min fitta”. Härifrån följer ett utdraget, hysteriskt roligt skämt om dåliga älskare.

Varför är ”slicka fitta”-skämtet så roligt?

– För att man aldrig får höra en kvinna göra sig lustig på mäns bekostnad sexuellt. Det fungerar för att vi lever i ett patriarkat. Då blir det roligt att jag står i en blommig klänning och är 20 år och säger att män inte kan slicka fitta.

Men det roliga inträffar också när du bryter mot ett tabu, säger något som inte får sägas. I din humor finns en dragning mot det, det förbjudna, det fula eller opassande.

– Fulhet och äckel var den stora rädslan för mig som tonårstjej. Att vara ful eller äcklig var mycket hemskare än att vara dålig i skolan. Man duschade hela tiden, var rädd för att lukta ... Det är samma sak som att mina brorsor dansade fult och alla tyckte det var roligt, men när jag fuldansade var det bara … fult. Då någonstans bestämde jag mig för att våga vara äcklig. Som på Melodifestivalen när det blev en jättegrej med min håriga armhåla. Men vad är det värsta som kan hända, att några färre heteromän vill ligga med mig? Jag kan leva med det.

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: "Ladies night" är så överväldigande att jag tappar andan 

Johan Glans och David Batra

Hösten 2017 präglades av olika #metoo-uppror. En underskrift som saknades var Nour El Refais.

– Jag ville inte skriva något som blir en massa skvaller sen. Och jag fick faktiskt aldrig frågan om att skriva på något, varken för komiker eller skådespelare. 

Ändå var du indirekt delaktig, eftersom du medverkade och omnämndes i #metoo-höstens mest omtalade tv-händelse, Grotescos ”Ladies night”.

– Jag såg det avsnittet sen och fick så jävla ont i magen. För det var sant. Man har suttit där så många gånger och varit Emma Molin, försökt få igenom ett skämt som de andra bara har sönder …

– När jag var 20 var jag med som manusförfattare till SVT:s ”Morgonsoffan”, satt där med Johan Glans, David Batra, Björn Gustafsson och några till och det var så jävla jobbigt, det var EXAKT sådär. Jag kunde komma med en idé och det blev helt tyst. Och sen: ”Hur blir det, hur funkar det, har skämtet en början, en mitt och ett slut?” Medan Björn Gustafsson kunde säga: ”Jag vill gå in och riva sönder en lax!” och då var det bara att köpa in en lax och köra, alla litade på hans idé. Även fast jag älskade dem jag jobbade med blev de annorlunda i en grupp. 

Du återkommer ofta till det i dina skämt och monologer, att stå ensam mot en grupp, att uppleva mobbing och utanförskap. Har det att göra med din uppväxt i Lund, en stad som är känd för sina manliga humorkollektiv … ?

– Jag gick teaterlinjen på gymnasiet. Skolan hette Spyken och de har varje år ett spex som kallas för Spyxet. Jag provade in när jag gick i ettan och jag var så jävla bra. Så kom jag med och insåg att det bara var ett sånt jävla runkigt killgäng, så jävla störiga … Jag fick bara två repliker, vadå, hade jag gjort audition för den här jävla skiten? Samtidigt som jag börjat få filmroller ute i landet? Andra året krävde jag att få vara med i manusgruppen men de bara ”vem tror du att du är?”.

Nour El Refai fnyser vid minnet.

– Uppenbarligen gjorde de en miss eftersom jag sen dess har blivit en framgångsrik komiker!

Hur kan du fortfarande vara så arg över det här? Ett par jobbiga sjuttonåriga killar i ett gymnasiespex för en massa år sen?

– För det är ju FORTFARANDE samma runkiga killgäng, fast de kan vara 40 år, eller 50, det är ju inte så att jag slipper det nu? Jag blir fortfarande irriterad över att det är sämre betalt, över att det är männen som har makten och sitter i manusgrupperna, över alla kvinnliga kolleger som är med om samma sak och hör av sig till mig, jag vill gå till deras skolor, till deras jobb, och säga KÄFTEN till killarna som bestämmer.

– Jag är glad att det fortfarande gör mig förbannad, hur jävla framgångsrikt och fantastiskt det än blir för mig. När jag hör talas om orättvisor blir jag förbannad. Det vill jag aldrig ska försvinna.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. 

Läs fler av Jens Liljestrands texter här.

 

MOTIVERING

Verklig satir viker sig inte för vare sig mediestormar eller humorpatriarkat. Rå, drastisk och personlig är hon en clown utan gränser som gör bitterheten till en komisk sensation.

Juryn består av Expressens kulturredaktion.

 

TIDIGARE VINNARE

2011: Liv Strömquist

2012: Eric Ericson

2013: Özz Nûjen

2014: Henrik Dorsin

2015: Sara Granér

2016: Bianca och Tiffany Kronlöf

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag