Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag och prinsessorna hade ett olyckligt äktenskap"

Per Gustavsson får årets Heffaklumpen, Expressens pris för barnkultur. Foto: ELLINOR COLLIN

Per Gustavsson är illustratören och berättaren som gav prinsessorna skinn på näsan.

Nils Forsberg möter årets vinnare av Expressens Heffaklump.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

EXPRESSENS KULTURPRISER | HEFFAKLUMPEN. Söder om Ringvägen i Stockholm, just innan den övergår i Renstiernas gata, ligger Blecktornsparken med sina omgivande, smått förtrollade kvarter. Här delar årets Heffaklumppristagare, illustratören och författaren Per Gustavsson, arbetslokal en halvtrappa ner i ett hus med några kolleger. Ett trivsamt stökigt källarförråd modell större, med skrivbord och pentry – eller som en inredningsvision med Jan Lööf och Sven Nordqvist som konsulter.

2017 var Per Gustavssons år med en rad starka titlar. ”Om jag var en elefant” var en fantasisprakande berättelse om att låta tankarna flyga fritt. I ”Den förskräckliga historien om Lilla Hon” (tillsammans med Lena Ollmark) lånade han stämingar från både från Dr. Caligaris expressionistiska 1920-talskabinett och David Finchers ”Seven”. Och så den makalösa undergångsboken ”Om dagen tar slut” till Lisa Hyders text på det.

Hans illustrationskonst är lekfull, allvarlig, detaljerad, antydande, varierad och konsekvent. Vad som helst tycks kunna hända i hans bildvärld och han tycks ha ett enormt arkiv av bilder i huvudet.

– Allt började när jag var 13. Jag skulle imponera på en tjej i klassen. Hennes storebror var konstnär och hon beundrade honom jättemycket. För att ha en chans på henne började jag rita som bara den. Sen blev det aldrig något, men jag hittade kärleken till bilder. 

Var du intresserad av att titta på konst och andra bilder också?

– Jag gillade surrealismen, med Dalí och Magritte. Men även skräckserietidningen Chock, och designgruppen Hipgnosis omslag till Pink Floyd och andra, LP-omslag från 70-talet över huvud taget. Än i dag är jag nästan mer förtjust i sån där popsurrealism än ...”riktig” konst.

På gymnasiet hemma i Arvika under det sena 1970-talet fanns ingen estetisk linje, men efteråt blev det förbererande konstskola i Göteborg och sedan drygt fyra år på HDK följt av frilansande i flera år för för Kamratposten, dåtidens plantskola nummer ett för unga tecknare. 1995 kom bilderboksdebuten ”Stoppa bollen”.

– Jag var med i en tävling som Rabén & Sjögren arrangerade. Jag vann inte, men de gillade min bok ändå och ville ge ut den. 

– Den är ungdomligt charmig, det är den. Lite surrealistisk, med en boll som studsar ut ur leksaksaffären och en unge som jagar efter. Till slut ser han att solen går ner och plockar ner den, det blir natt och han går hem. Jag gillar inte bilderna så mycket, men storyn håller. Det var ju på Galago-tiden det här, man gjorde seriesidor så här med en knorr på slutet liksom.

Hur får du idéerna till dina egna böcker, när du inte ska illustrera åt en annan författare?

– Det börjar alltid med en liten bit av berättelsen som hakar fast. Sen börjar jag nysta i vad det är. Startsignalen för ”Om jag var en elefant” var att min dotter apropå något sa att ”jag tror det bor en liten farbror i mig”. Det var så roligt, för hon påminner väldigt lite om en farbror. Jag fick inte ihop det, i stället blev det någon som sitter och äter macka och sen ger det ena det andra. Man vet inte vilka tankar som slår rot, alla växer inte färdigt. 

Hur vet du att det är färdigt? 

– När det finns ett slut. När jag fått ihop hela förloppet i huvudet. Jag tycker om att ha några replikskiften också. När pusslet är lagt börjar det komma bilder, men jag måste bli färdig med berättelsen först. Sen när jag börjar måla blir det att stryka i texten eftersom bilderna fyller på.

 

LÄS MER – Margareta Sörenson: Per Gustavsson försvarar barns rätt att få vara ifred 

Genombrott med "Så gör prinsessor"

Per Gustavssons stora genombrott kom i början av 2000-talet med ”Så gör prinsessor”, som blev till en hel rad älskade böcker om både prinsessor och prinsar. Upprinnelsen var att äldsta dottern, då fem år, kom hem från förskolan och sa att ”pappa, vet du, prinsessor kan bara gifta sig”.

– Så kunde det ju inte vara! En prinsessa kan fäktas och spela hockey och rädda en hel by ... Plötsligt hade jag en massa nedslag och kom på frasen ”för så gör prinsessor”. Jag skickade det till förlaget och har aldrig fått ett så snabbt svar. Det låg rätt i tiden.

– Sen blev det för mycket, jag tröttnade på prinsess- och de senare prinsböckerna. Jag tycker inte att de är så bra tecknade heller. De är fortfarande populära, när jag är ute på förskolor och berättar så är jag han som skrivit dem. Det har varit som ett äktenskap, jag och prinsessorna. Ibland jävligt dåligt. 

 

LÄS MER – Nils Forsberg: Per Gustavsson gestaltar barns rädsla för det otänkbara

Skräck för barn

Per Gustavssons böcker ofta innehåller någon sorts resa, de handlar ofta om att lämna en plats, en situation och ta sig bort, kanske till och med upp mot rymden, som i ”Måntornet”, för att sedan återvända. Jag plockar fram en bok jag tagit med mig som också handlar om äventyr i rymden, Vera Nordins ”Matulda och Megasen” från 1967, med illustrationer av Hans Arnold.

– Åh, Arnold. Han var viktig. Han illustrerade ju i Vecko-Revyn och jag klippte ut alla hans bilder och sparade i en särskild Hans Arnold-pärm. Men just den här måste vara det snällaste som han gjort.

En del av hans bilder var ganska otäcka, och du väjer inte heller för det. Hur mycket skräck tål barn?

– Det jag hört om ”Lilla Hon” är att ibland har barnen sagt att de inte vill höra mer, och då är det ju bara att sluta. Själv var jag tuff, jag läste Chock och Kalla kårar-pocketar. Jag lånade någon spökbok på barnavdelningen på bibblan ibland men de var ju så larviga. Någon vaknade upp, allt var bara på låtsas ... Jag blev så förbannad! Jag ville bli rädd på riktigt! Men jag lyckades låna ”Exorcisten” på vuxenavdelningen också efter tjat på bibliotekarien. Den var bättre! I mina böcker vill jag ta i, jag tycker barn är värda det. Om de inte pallar så säger de till.

– Lena (Ollmark) har råkat ut för att rektorer ringt och sagt att föräldrar klagar på att barnen inte kan sova efter att ha läst ”Lilla Hon”. Någon gång när hon var ute och läste ur den var det ett barn som kräktes. Jag vet inte varför men antagligen skrämde hon skiten ur det.

Du har två döttrar, de är 16 och 19 nu. Vad tycker de om dina böcker?

– Haha, det skiter väl de i. Nej, de är artiga och snälla. Jag har förstått att många av deras polare blivit imponerade av att jag är deras pappa, för de har läst mina böcker. De har aldrig sagt det till mig, men jag kan tänka mig att de tycker att det är lite märkvärdigt i alla fall.

 

Nils Forsberg är kritiker på Expressens kultursida. 

Läs fler av Nils Forsbergs texter här. 

 

MOTIVERING

Från ljusaste ängar till mörkaste rymder utmanar hans bilder gränserna för vad våra prinsar och prinsessor kan göra, hur fritt de kan leka och hur djupt de kan tänka.

Juryn består av: Gunilla Brodrej (ordförande), Dan Hallemar, Hanna Höglund, Nils Forsberg och Margareta Sörenson.

 

TIDIGARE VINNARE

1966: Maria Gripe för "Hugo"

1967: Max Lundgren för "Pojken med guldbyxorna"

1968: Harry Kullman för "De rödas uppror"

1969: Inger Sandberg och Lasse Sandberg för "Pappa kom ut!"

1970: Tove Jansson för "Sent i november" och Astrid Lindgren för "Än lever Emil i Lönneberga" (delat pris)

1971: Barbro Lindgren för "Jättehemligt"

1972: Maud Reuterswärd för "Han-där!"

1973: Inget pris detta år

1974: Jan Lööf för "Sagan om det röda äpplet"

1975: Olle Mattson för "Talejten väntar i väst"

1976: Stig Holmqvist och Aud Talle för "Barn i Belfast"

1977: Ann-Madeleine Gelotte för "Ida Maria från Arfliden"

1978: Sven Wernström för "Trälarnas fruktan"

1979: Elsa Olenius för berättartraditionen

1980: Lennart Hellsing för samlad produktion

1981: Eva Eriksson för "Mamman och den vilda bebin"

1982: Bo Carpelan för "Julius blom, ett huvud för sig"

1983: Harriet Alfons för "Min nya Skattkammare" (red)

1984: Bengt af Klintberg för "Skogsmusen och husmusen"

1985: Ulf Nilsson för "Om ni inte hade mej"

1986: Ilon Wikland för "Skinn Skerping hemskast av alla spöken i Småland"

1987: Anna-Clara Tidholm och Thomas Tidholm för "Resan till Ugri-La-Brek"

1988: Rose Lagercrantz för "Självporträtt utan näsa"

1989: Peter Pohl för "Medan regnbågen bleknar"

1990: Pija Lindenbaum för "Else-Marie och småpapporna"

1991: Margareta Strömstedt för "Majken och skyddsängeln"

1992: Viveca Sundvall för "En barkbåt till Eddie"

1993: Jujja Wieslander och Tomas Wieslander, "Mamma Mu gungar"

1994: Lena Klefelt för "Otto och Stures hemliga liv"

1995: Ulf Stark för "Storebrorsan"

1996: Henning Mankell för "Pojken som sov med snö i sin säng"

1997: Anna Höglund för samlad produktion

1998: Jockum Nordström för böckerna om sailor och Pekka

1999: Jakob Wegelius för "Esperanza"

2000: Lena Anderson för böckerna om Kotten

2001: Pernilla Stalfelt för "Kärlekboken"

2002: Eva Lindström för "Någon flyttar in"

2003: Per Nilsson för "Ask och Embla"

2004: Ylva Karlsson för "Resan till kejsaren"

2005: Lucas Svensson för "Petter och Lotta och stora landsvägen" (teateruppsättning)

2006: Olof Landström, Lena Landström för samlad produktion

2007: Carin och Stina Wirsén för "Supershow med Rut och Knut"

2008: Manne af Klintberg

2009: Petter Lennstrand för tv-serien "För alla åldrar"

2010: Gunna Grähs

2011: Barnens underjordiska scen

2012: Joanna Hellgren

2013: Sara Lundberg

2014: Sven Nordqvist

2015: Frida Nilsson för "Ishavspirater"

2016: Jojje Wadenius

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!