Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Det som väcker känslor får företräde i debatten"

Ola Söderholm, producent och värd för "Lilla drevet", får Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik 2017. Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

Ola Söderholm, producent för podcasten “Lilla drevet”, får årets Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik.

Ida Ölmedal besökte honom för att prata om hur man går emot strömmen i en känslostyrd samhällsdebatt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

EXPRESSENS KULTURPRISER | BJÖRN NILSSON-PRISET. 

– Det är väl ännu ett tecken på vilken dålig komiker man är, att man får ett pris för kulturjournalistik.

Leendet lurar i mungipan. Om Aftonbladet Kultur-podden “Lilla drevet” är svår att genrebestämma känner man i alla fall omedelbart igen tonen hos dess värd, Ola Söderholm. Självironisk, sävlig, skånsk-norrbottniskt småbutter.

En Söderholmsk "poddprata" snirklar sig flinkt fram, från ett seminarium i SVT Forum, till en obskyr politikblogg, vidare till en youtube-intervju med den marxistiske filosofen Slavoj Žižek

Men det främsta kännetecknet är att rörelsen alltid är motströms. Mot drevet. Poddnamnet till trots.

 

JURYNS MOTIVERING

En unik röst i samtiden som skapar en till synes omöjlig kulturjournalistik: ett ärligt, knivskarpt, roligt och långsamt samtal. Han är de fria tankarnas förnyare och de lilla drevens talesman. 

Juryn består av Expressens kulturredaktion.

"The handmaid's tale" och #metoo

Som när profiler sparkas på löpande band under #metoo-hösten. Då funderar Ola Söderholm över om det inte är kontraproduktivt att behandla forna sexualbrottslingar som monster.  

Eller när HBO visar tv-serien “The handmaid’s tale” strax efter att Donald Trump valts till president. Kultursida efter kultursida publicerar analyser om de slående likheterna mellan Trumps visioner och den fiktiva fasciststaten där fertila kvinnor inte längre äger sina egna livmödrar. Tills Ola Söderholm dissekerar argumentet och påpekar att Trump – till skillnad från sina republikanska företrädare – varken är kristen fanatiker eller ideologisk abortmotståndare. 

Ola Söderholm är bekymrad över en kulturjournalistik vars mål tycks vara att stämma in i kören på sociala medier snarare än att staka ut egna tankegångar. Att exempelvis kanalisera en allmän vrede mot Trumps auktoritära politik blir viktigare än att ha rätt i sak.

– Utvecklingen är att det som väcker känslor har företräde, säger han.

– En förnumstig text i starkt känsloläge om något som många håller med om ger antagligen bättre utdelning på sociala medier än en kall analys som tillför nytt tankegods.

Så hur skapar man sig en skyddad verkstad, där man kan vara prövande, motsträvig och komplex?

Man kan kanske säga att Ola Söderholms karriär har varit en jakt på den platsen.

David Letterman sände sin sista "Late show" 2015. Foto: JOHN PAUL FILO / ALL OVER PRESS/ALL OVER PRESS LANDOV

 

LÄS MER: David Letterman-boken bland de bästa 2017 

Från David Letterman till stand-up

Det hela började framför tv:n i 1990-talets Luleå. Internet var ännu i sin linda. Sveriges Radio hade närmast monopol på radiohumor. Sociala medier existerade inte. Däremot amerikanska talkshows på ZTV. Fyra-fem kvällar i veckan satt den tonåriga Ola Söderholm uppe i föräldrahemmet och fnissade med “The late show” med David Letterman

– Det var fascinerande att ha den relationen till sin publik, att vara så personlig och komma så nära.

Tjugo år senare skulle just den kontakten mellan journalister och publik vara norm. Men på den tiden ledde drömmen att bli Sveriges David Letterman inte till journalistiken, en journalistexamen till trots, utan till stand-up. 

Ola Söderholm flyttade till Stockholm och började framträda på klubbar, varvat med att skriva skämt till olika tv-produktioner. Målet var samma som för alla harvande frilanskomiker i Stockholms källarlokaler: en stol i TV4-programmet “Parlamentet”.

– På den tiden var du antingen ingenting eller så blev du upplyft till tv-stjärna. Det var den klassiska amerikanska drömmen, att få en “shot of the tonight show”. Som när Björn Gustafsson hamnade i “Parlamentet” – plötsligt sålde hans föreställningar slut överallt, berättar Ola Söderholm.

Komikerna Björn Gustafsson och Pia Johansson i "Parlamentet" 2008. Foto: SVEN LINDWALL

"Tankesmedjan" födde "Lilla drevet"

Det fanns dock ett problem med den strategin. Kravet på att bli älskad, av alla. Eller i alla fall av en dryg miljon tittare, som ”Parlamentet” hade under glansperioden i början av 2000-talet. 

– Det är en evig fråga varför Sverige inte har något stort, smart satirprogram i amerikansk stil. Men till och med “Daily show” med Jon Stewart hade bara 1,5 miljon tittare, en väldigt liten andel av den amerikanska befolkningen. Målgruppen blir väldigt liten för ett sådant program på svenska, säger Ola Söderholm.

I svensk tappning skulle alltså en motsvarighet snarare bli en lågbudgetproduktion med ett gäng frilansande komiker. Kanske lite som “Lilla drevet”.

Det var i Malmö som saker började falla på plats för Ola Söderholm. Om målet för en Stockholmskomiker var att ta sig in i “Parlamentet”, var den skånska vägen in i rampljuset P3-programmet “Tankesmedjan”. Där möttes “killar från stand-up och tjejer från Serieskolan” – folkhögskoleutbildningen som var centrum för det unga, feministiska serieundret med Liv Strömquist som husgudinna. Radikalt, smart och alternativt. 

Liv Strömquist, komiker och serietecknare, är en av originalmedlemmarna i "Lilla drevet". Liv Strömquist och Ola Söderholm är ett par. Foto: ANNA HALLAMS / ANNA HÅLLAMS / EXPRESSEN

"Husblatte"-debatten

Efter några framgångsrika år på Sveriges Radio föddes så ”Lilla drevet”. Det var “en produkt av Sveriges Radios personalpolitik” – originalmedlemmarna Ola Söderholm, Nanna Johansson och Kristoffer ”Kringlan” Svensson började helt enkelt lasas ut från ”Tankesmedjan” lagom till att de blivit kända radiokomiker. Den fjärde lilla-drevaren, Liv Strömquist, slutade också.

Ola Söderholm tror att de lämnade public service i rättan tid. Ett nytt, förgiftat samtalsklimat gjorde cheferna alltmer ängsliga.

– De sociala medierna blev en gamechanger. Om vi gick över gränsen – som när Jonatan Unge skämtade om Dawit Isaak – blev det en debattartikel av Lars Adaktusson. När Dilan Apak ett par år senare sa “husblatte” i en bisats i extramaterialet tog det aldrig slut. Alla ledarskribenter skrev en text om det och det kom en tweet i sekunden om "de goda rasisterna" på Sveriges Radio, säger han.

– Jag lämnade "Tankesmedjan" ungefär när den här utvecklingen verkligen började ta fart, men mitt intryck har varit att mediecheferna inte hade lärt sig att 30 personer som är arga på twitter inte betyder samma sak som när du fick 30 brev förr i tiden. Så fort en grupp människor blev arga, skulle man skriva en ursäkt och klippa bort. 

 

LÄS MER – Jens Liljestrand om "husblatte"-drevet: Tankepolisen gör oss fega 

Podden – kultursidans arvtagare?

Så, tillbaka till utgångsfrågan: hur går det till att hålla tanken fri i ett sådant klimat? Kanske är ett svar själva poddformatet.

Om de sociala medierna infört ett nytt läsarbeteende som i högre grad är baserat på snabba känslokickar, är poddlyssnaren faktiskt en ovanligt traditionell kultursideskonsument. 

De upp emot 75 000 personer som enligt Orvesto laddar ner “Lilla drevet” en vanlig vecka har medvetet valt att avsätta tid för att bli intellektuellt stimulerade. De är beredda på att få höra röster de känner igen och följa med dit de tar en. Alltså ganska likt den som förr satte sig i fåtöljen med dagens kvällstidning. Och motsatsen till den som planlöst scrollar på Facebook i jakt på ett påslag av bekräftelse eller vrede.

Ola Söderholm ser podden som en frizon från den virala logiken, där man kan tänka friare och modigare än i text.

– Dels är det svårare att blixtsnabbt klippa ut en grej, tolka den illvilligt och sprida till alla man känner, säger han.

– Dels kan man prata längre, och det är mindre formaterat än en text där man förväntas landa i en slutsats. Det kanske är enklare att pröva en tanke, och sen kan det mynna ut i ingenting, eller mynna ut i ett skämt.

 

LÄS MER: Gunilla Brodrej om Ola Söderholms stand-up-show "Könshumor och politisk analys" 

 

TIDIGARE PRISTAGARE

1994: Björn Nilsson

 

1995: Kristina Lugn

 

1996: Ulrika Knutson

 

1997: Per Svensson

 

1998: Jan-Olov Ullén

 

1999: MarieLouise Samuelsson

 

2000: Camilla Lundberg

 

2001: Karin Johannisson

 

2002: Fredrik Lindström

 

2003: Sigrid Kahle

 

2004: Leif Zern

 

2005: Eva Beckman

 

2006: Göran Greider

 

2007: Åsa Linderborg

 

2008: Peter Englund

 

2009: Madeleine Grive

 

2010: Nina Björk

 

2011: Johan Hakelius

 

2012: Lena Andersson

 

2013: Nils Schwartz

 

2014: Natalia Kazmierska

 

2015: Ebba Witt-Brattström

 

2016: Karl Ove Knausgård

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida. Läs fler texter av henne här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!