Vad har jag gett mig in på?

Väck inte den björn som sover. Ej heller ska man störa det odjur som slumrar på Storsjöns botten. Men vem har någonsin lyssnat på gamla ordstäv? Mitt numera ökända Östersundsreportage ”Det är kul när det händer nåt” satte, nej tryckte, fingret, på något stort och ömmande. Plötsligt brast en svullen varböld av uppdämd ilska. Stefan Nolervik på Östersunds-Posten var först ut: ”När han inte hittar något bra att skriva om i Östersund eftersom det mesta tydligen är som i vilken svensk stad i övrigt som helst, ja då blir det en föraktarkrönika. Ur storstadsperspektiv. Ur Södermalmshorisont.”

Reportaget ”Det är kul när det händer nåt” väckte starka känslor.

Sen fortsatte det. Östersundsposten rasade på både ledar- och nyhetsplats, Dagens Nyheter gläfste om att storstadsmedierna spär på sprickan mellan stad och land, P4 Jämtland anordnade debatt. Och så sent som för någon vecka sedan skrev Sofia Juvel på Arbetarbladet att Östersundarna har stickat väl många offerkoftor.

Själv satt jag och skruvade oroligt på kontorsstolen och undrade vad jag hade satt i rullning.

Men alla retoriska tjuvnyp till trots, den efterföljande diskussionen har aktualiserat frågan om urbanisering, identifikation och landsbygdens framtid. Därför återvände jag till Östersund för att träffa några av mina argaste kritiker. Samtidigt åkte Östersunds-Postens nöjesredaktör Frida Hansson till Stockholm för att undersöka vilka Stockholmsjournalisterna egentligen är, och var föreställningen om vårt landsbygdshat kommer ifrån.

Resultaten från vårt utbyte kan du läsa här nedanför.

Reaktioner på reportaget ”Det är kul när det händer något”

Förlåt Östersund - ni får ingen ursäkt

Hylla den som är ganska bra, skit i den som skit ska ha. Det tycker jag.

När de sista orden i Josef Törners sång tystnar inne på Jazzköket knuffar grundaren Fia Gulliksson mig i sidan. Hon kan knappt hålla sig för skratt:

– Man skulle nästan kunna tro att det här handlar om dig, men det är inte planerat. Jag lovar.

Det är min andra kväll i Östersund och jag börjar bli rusig på jämtländskt hantverksöl. Hungern är stillad med gravat lamm från Åre och fläsk från Görvik. Det är en mycket angenäm form av botgöring, betydligt bättre än att vandra Prästgatan fram klädd i säck och aska som jag först föreställde mig den här resan.

”Jag tyckte mest synd om dig när jag läste texten. Jag tänkte att du har missat något här uppe”

Fia Gulliksson, en av ägarna till Jazzköket: ”Jag tyckte lite synd om dig när jag läste texten”. Foto: Björn Barr.

Fast jag vet inte om det blir någon ursäkt än, tankarna spretar. Var mitt reportage ”Det är kul när det händer nåt” elakt? Och ligger det i så fall hos mig, eller i själva läsningen?

– Jag tyckte mest synd om dig när jag läste texten. Jag tänkte att du har missat något här uppe, och det är mer den känslan jag fick än att jag blev kränkt, fortsätter Fia Gulliksson.

Nästföljande morgon bjuder hon in mig till en frukost med gänget bakom föreläsningsserien TEDx Östersund. Kanske hinner vi också med en tur till hennes båthus där hon driver en minikrog?

Det gör vi inte. Tiden räcker inte till. Det man sår bör man också skörda och än finns det många ax kvar att plocka. Men det är knappast någon draksådd som möter mig.

Onsdag eftermiddag: Pensionerade apotekaren och före detta moderata kommunpolitikern Nils-Bertil Nilsson kör på Rödövägen bort mot Trångsviken. Han excellerar i detaljkunskaper om landskapet som susar förbi utanför fönstret: Uppe på Frösöns kulle har skidåkarna Anna Haag och Emil Jönsson byggt sig en villa, den goda jordmånen runt Storsjön kommer från den kalkrika berggrunden (precis som i Skåne), åkrarna mellan Frösön och Trångsviken brukas nu bara av en handfull bönder. Resten har sålt, eller lagt ner.

– Nu missade du det, men precis vid brofästet ligger Sveriges vackraste avrättningsplats. Det sista de såg var den här underbara vyn, säger han och pekar bort mot Oviksfjällen vars skarpa konturer knappt syns i diset.

Innan jag åkte upp skickade han en bok som skildrar hur han och några eldsjälar tog över Trångsvikens bygdegård och lyckades vända utvecklingen på orten. ”Så här kan det också se ut i Sverige. Och så här kan det också skildras.”, stod det i följebrevet.

När vi väl ses verkar han mest vara road av all uppståndelse.

– Du var den som sa att kejsaren var utan kläder. Det kan vara nyttigt med en revision utifrån ibland, det leder ju debatten och politiken framåt. Någonstans får man väl ha lite humor också, jag är väl urtypen för en rural entusiast, säger han och syftar på min förra text.

Så blir han snabbt allvarlig igen:

– Men det jag saknar i dag är visioner över hur vi vill ha landet om 30-40 år. Du behöver inte vara professor i matematik för att se vart det bär hän med ett Stockholm som ökar så kraftigt. Är det så att affären här läggs ned, eller att jordbruken försvinner. Då är det borta. Det är en irreversibel process.

Efter en två timmar lång biltur vinkar han av mig vid ingången till friluftsmuseet Jamtli. Dagen efter skickar han ett mejl:

”Vi hade en intressant diskussion runt köksbordet i går. Slutsatsen är att det är nog jag som ska säga förlåt. Vi gick igenom skeendet och min ilska berodde helt klart på Bosses och Stefans referat. Som forskare borde jag veta att man aldrig ska dra sina slutsatser från andrahandsuppgifter.”

Bosse och Stefan – det är Centerpartiets gruppledare i kommunen Bosse Svensson och journalisten Stefan Nolervik. Utan deras texter i Östersunds-Posten hade debatten knappast vuxit till sådana här proportioner.

Bosse Svensson, gruppledare för Centerpartiet i Östersund: ”Det finns mycket att hämta för politiken i debatten som följde på din text”. Foto: Björn Barr.

Bosse Svensson som tidigare varit chefredaktör på tidningen var rasande när han skrev sitt svar ”Björn Barr – du är inte min storebror”. Men när vi ses över en habil laxpudding i Folkets hus har han lugnat ned sig.

– Vi har faktiskt diskuterat din text i kommunen. Du fångade upp något i politiken som är viktigt att prata mer om. Det får ju inte bli så att vi tror att vi har säkrat upp kommunens evenemangsstrategi bara för att Melodifestivalen kommer hit, det blir ju naivt. Sen lyfter du också diskussionen om hur vi i kommunen arbetar med kultur, och där finns det saker vi borde göra annorlunda, säger han.

Stefan Nolervik på Östersunds-Posten är den journalist som har skrivit mest om reportaget: ”Texten kändes som ett angrepp på min självbild”. Foto: Björn Barr.

Stefan då? Han borde fortfarande vara arg.

Några timmar efter att min text publicerades svarade Stefan Nolervik på sin blogg: ”Expressens resa i fattig-Jämtland”. Sällan har jag känt mig så vantolkad. Sedan dess har vi munhuggits, både i artiklar och på mejl. Kanske är det tack vare den hårda uppvärmningen vi har så trevligt när vi väl träffas.

Men han vidhåller att texten är skriven ur ett tydligt storstadsperspektiv:

– Det pågår en strukturell diskriminering mot landsbygden från storstaden. När du kom från Expressen för att ge din bild av Östersund och Jämtland i samband med Melodifestivalen tyckte jag att du bekräftade den maktordningen i din text.

Vad kände du när du läste texten?

– Stoltheten fick sig en törn. Sen förväntas det av mig och andra som bor här, att vi ska vara tacksamma och nöjda. Jag har suttit på många bymöten där representanter från Trafikverket har suttit och berättat att vi inte får någon bättre väg, för pengarna behövs bättre där det bor fler människor. Vi gräver fiber själva, vi har knappt någon mobiltäckning. Vi kämpar, och sen dyker det upp någon som nästan raljerar över oss. Det angriper något i själen.

Tidig morgonkaffe på Wedemarks konditori: Företagsrådgivaren Anna Olofsson Frestadius läser högt ur en DN-artikel med anledning av att Fäviken Magasinet har korats till Sveriges bästa restaurang av White guide. Artikelförfattaren beskriver Fäviken ett par mil utanför Åre som en ”obskyr håla”. Vännerna Helene Gedda och Kristina Ernehed skrattar uppgivet:

Helene Gedda, Kristina Ernehed och Anna Olofsson Frestadius brukar träffas och prata om samhällsutveckling. Foto: Björn Barr.

– Det är som att vi försöker jobba med nyanser, och så kommer DN in och bara sveper bort allt: Här är den obskyra hålan, här är den kungliga huvudstaden. Det blir väldigt komiskt efter allt som har hänt med din text, säger illustratören Helene Gedda.

Projektutvecklaren Kristina Ernehed är en av få personer som tog sig tid att skriva ett långt och sammanhängande svar till mig på Facebook: ”För att förstå kritiken tror jag det kanske är nödvändigt att läsa på om urban maktordning (...). Om staden vill vara modern, måste landet vara omodernt, om staden vill vara en plats där det händer saker, måste landet vara platsen där det inte händer saker.”

Nu spänner hon blicken i mig:

– Det som jag funderat och reagerat på är att det är väldigt tydligt att texten är skriven för läsare som inte bor i Östersund eller Jämtland. Det är en berättelse om oss för någon annan. Jag är otroligt exkluderad, både som mottagare och som innehåll i texten.

– Jag läser texten som att den är skriven om ”dem” i periferin. Makten och tolkningsföreträdet ligger i centrum. Vi som inte ingår i den urbana normen tillskrivs vissa egenskaper. Men det blir också väldigt tydligt hur vi själva förstärker de egenskaperna. Vi spär på det själva genom att reproducera normen. Det blir ett problem som är cirkulärt, fyller Anna Olofsson Frestadius i.

”Det ska inte vara en fråga om att våga flytta hem, eller att våga stanna”

Kanske är det här vi börjar närma oss pudelns kärna: Min text kan läsas som en skildring av ett skeende, men också tolkas som ett hånflin från huvudstaden. En sådan läsning öppnar för reflexmässiga beteenden, framför allt om man redan upplever sig förfördelad på ett ekonomiskt och demokratiskt plan. Kommande debatter borde fokusera på hur vi får upp de här – högst reella – problemen på den politiska dagordningen. För viljan till förändring finns:

– Det är dags att ta de här frågorna på allvar. Det ska inte vara en fråga om att våga flytta hem, eller att våga stanna, säger Helene Gedda.

Tre dagar i Östersund är till ända. Fredspipan har fortfarande lite glöd kvar. Men någon ursäkt blir det inte, blott en Jämtlandssång för framtiden:

Tändom ånyo det hopp som våra fäder närt! För slit och mödor av fröjd och sol, ett mått oss beskärt.

Söder är en stor flyktingförläggning

Finns Södermalmsjournalisterna med storstadsfokus och landsbygdsförakt? Frida Hansson åkte till Stockholm för att möta riksmedierna.

Skrapan tornar upp sig framför mig. Expressen och Dagens Nyheter står skrivet med stora bokstäver ovanför entrén. Där inne jobbar några av Sveriges mest inflytelserika journalister.

Var det dem och deras översittarfasoner och generaliserande kommentarer som jag mötte när Mellon kom till Östersund?

Väl på Expressen möts jag av klassiska löpsedlar, en miljö som direkt andas tidningshistoria. Den blå heltäckningsmattan breder ut sig över redaktionen och människor jobbar flitigt i kontorslandskapet. Automatkaffet är lika blaskigt här som på redaktionen i Östersund. Det mesta är faktiskt ungefär som hemma i Östersund.

Den berömda kvällstidningsjargongen märker jag inte av. Till och med på Expressen verkar folk vara som folk är mest.

Fast på Expressen Kultur är det lite annorlunda. Jens Liljestrand förklarar den oskrivna regeln för mig:

En kulturjournalist i Stockholm får inte bli entusiastisk, speciellt inte över någonting folkligt. Fast det har blivit bättre, säger han. DN:s Hanna Fahl bevakar Melodifestivalen frenetiskt och Björn Barr åkte ju trots allt till Östersund.

Men någonstans måste det vara väldigt annorlunda, för de flesta är överens om att splittringen mellan stad och land, och även småstad, faktiskt finns och att den är påtaglig.

– Efter tre dagar kanske du inte märker någon skillnad. Men efter tre veckor på Expressen kommer du att identifiera dig med dina kolleger och glömma bort varifrån du kommer, säger författaren och journalisten Po Tidholm inför mitt reporterutbyte med Björn Barr.

Vi diskuterar de så kallade Stockholmsjournalisterna. De som tydligen bor på Södermalm, som har ett starkt storstadsfokus och subtilt landsbygdsförakt. Finns de ens och är det de som ökar klyftan mellan stad och land?

Studier visar att medier och populärkultur bidrar till klyftan mellan stad och land. Mycket av det som skildras utanför storstäderna är ofta stereotyper om outbildade och omoderna människor. Medieforskarna Magnus Andersson och André Jansson kommer i sin bok ”Landsbygdens globalisering” fram till att svenskar i allmänhet tror att medierna spär på en ökad splittring mellan stad och land.

Susanne Stenbacka vid Uppsala universitet bekräftar detta. Att det handlar om en urban norm. Staden är det självklara och landsbygden och småstaden blir underordnad. Staden förknippas med positiva egenskaper. Den är öppen, snabb, trendig, en plats där allt kan hända och där människan tillåts vara självständig. Landsbygden och småstaden står för motsatserna. Där är individen långsam, inåtvänd och gammalmodig.

”Någon från Stockholm skulle inte få den frågan, när ska du flytta”

”När ska du flytta?”. Frågan kommer som ett ångestladdat brev på posten. Som 21-åring och fortfarande bosatt hemma i Jämtland är jag inte den som följer normen. Det skäms jag för ibland, jag skäms för att vara den som är kvar. Och nu börjar vännerna flytta. Då och då önskar jag att jag fick vara med och dricka öl på Söder. Är det för att jag är 21 år och har en längtan bort eller är det för att jag är 21 år och är en lantis?

– Någon från Stockholm skulle inte få den frågan, ”när ska du flytta”, konstaterar Susanne Stenbacka.

Mediernas centralisering och medieskuggan som lägger sig över landsbygden är ett ständigt inslag i samhällsdebatten. Men när storstadsjournalisterna försöker närma sig livet utanför city blir det i alla fall problem. De speglar periferin som något exotiskt och gör det utifrån sitt eget storstadsperspektiv. De följer med trenden och bidrar till den urbana normen.

Urstockholmarna är ändå få. På Expressen är de flesta inflyttade precis som resten av Stockholms journalister. De borde veta hur det verkligen ser ut: att människornas vardag är likadan på landsbygden som i Stockholm. Så varför kan de inte beskriva landsbygden ur ett bredare perspektiv än ur en storstadsvinkel?

Många säger samma sak: ursprung spelar ingen roll, för det avgörande är var du bor och det att vardagsmiljön liksom tar över.

Hanna Olsson jobbar som nyhetsredaktör på Aftonbladet. Hon kommer från Rönningsberg i Jämtland och hon känner inte igen sig själv i resonemanget om att den som en gång satt sin fot i Stockholm blir Stockholmsjournalist. Foto: Frida Hansson.

Jag kryssar mellan Stockholms nyhetsredaktioner i min jakt efter de så kallade Stockholmsjournalisterna. Har deras världsbild verkligen smalnat av till att enbart se allt utifrån ett urbant perspektiv?

Ingen av dem jag pratar med tror att de har drabbats av något slags stockholmsfiering. Ingen verkar heller bära på något förakt mot landsbygden.

Hanna Olsson jobbar som nyhetsredaktör på Aftonbladet. Hon kommer från Rönningsberg i Jämtland och har tidigare jobbat på Östersunds-Posten. Hon känner inte igen sig själv i resonemanget om att den som en gång satt sin fot i Stockholm blir Stockholmsjournalist.

– Jag är hemma i Jämtland varannan månad och jag läser fortfarande lokaltidningarna. Jag har fortfarande koll. Men samtidigt är det inget man kan claima i tid och otid, att man en gång var lantis som förstår hur det är. Det blir fånigt till slut, säger hon.

Erika Hallhagen, digital redaktör och kritiker på Svenska Dagbladet kulturredaktion, har även hon en bakgrund på Östersunds-Posten. Inte heller hon ser sig som den typiska Stockholmsjournalisten och säger sedan:

– Jag tycker mig se att vissa som flyttar till Stockholm tycker att det är det hetaste som finns och att det yttrar sig i ett förakt mot den gamla hemorten.

Journalisten Henrik Arnstad bor i en trea på Södermalm och är fjärde generationen stockholmare. Foto: Frida Hansson.

Henrik Arnstad är det närmaste jag kommer en Södermalmsjournalist. Han bor i en trea på Söder och är inte sen att påpeka att han är fjärde generationen stockholmare.

– Varje stad har ett kafé, några kvarter eller en stadsdel där de intellektuella samlas. Under 1960- och 70-talet blev det Södermalm och journalisterna hör till den intellektuella sfären, säger han.

Från sin hemort på Södermalm har han under hela sitt liv kunnat iaktta dem som lever ”i exil”, och enligt honom har de flesta någonting gemensamt.

– Stockholm och Södermalm är egentligen en stor flyktingförläggning med människor från hela landet. De tar med sig anledningar till sin flytt och de bär ofta på ett förakt mot det som de flydde ifrån. De kom hit av en specifik anledning.

Ingen av dem som jag pratat med uppfattar att de bär på något storstadsperspektiv. Inte heller att flertalet av deras kolleger gör det. Ändå är de överens om att det som speglas utanför storstäderna ofta får för litet utrymme eller snedvrids.

Samtidigt blir medierna mer och mer digitaliserade. Alla med en uppkoppling kan komma till tals. När något händer är skeendet bara några sekunder bort, även i en centraliserad medievärd.

Så vad sitter det i då?

Jo, där medieföretagen sporrar skribenter i någon sorts tävling genom att ständigt profilera de riktigt stora namnen. Där Twitterföljare innebär makt och bekräftelsebehovet bara blir större.

Det är någonstans där som grogrunden finns för omvärldsföraktet, och det sker omedvetet.

Men det är förstås väldigt lätt att klaga på andra.

På Expressen Kultur är uppfattningen att om man är intresserad av kultur är det i Stockholm som de stora grejerna händer. Jag håller inte med.

På min egen redaktion är det i Östersund eller i Åre saker sker. Å andra sidan tror jag knappast att boende i resten av Jämtland håller med.

Alla är vi färgade av någonting – av uppväxten, av flytten, av människor vi mött och inte mött, av normer och av fördomar. Att kunna skildra andras verklighet är svårt för vilken skicklig journalist som helst. Och vem har egentligen rätt? Det blir en komplex fråga som jag överlämnar till medieforskarna och till psykologerna.

”Journalister har en obehaglig förmåga att vara människor de också.”

Henrik Arnstad på Söder uttrycker det bra.

– Journalister har en obehaglig förmåga att vara människor de också.

Jag och Björn Barr sitter i Expressens lunchrum och funderar över vad vi lärt oss under våra resor. Vi tittar ut mot den grå Stockholmshimlen. Det har nyss varit solförmörkelse. Folk är folk, så är det bara, konstaterar vi.