Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kulmen på vanvården av lokaljournalistiken

Lokalsändning från Västerås i TV4.

Ulrika Knutson om nedmonteringen av lokaljournalistiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Som Upsala Nya Tidnings lokalredaktör i Enköping på 80-talet täckte jag tekokrisen. Nedläggningen av den fina kappfabriken Hettemarks blev en chock. Tre anställda klättrade upp på taket och halade Hettemarksfanan på halv stång. Företagsledningen skrek högt. Men jag hann ta bilden. Suddig och grovkornig i skymningen hängde flaggan där och signalerade strukturkris.

Nu härjar bruksdöden i press och etermedier. I går var det TV4 som halade fanan över alla sina lokalredaktioner.

140 man får sparken, lokala nyheter försvinner. I år tjänade Bonniers en miljard på TV4, men det räcker inte. VD Casten Almqvist lindar inte in sina skäl: De lokala annonsörerna kommer inte att svika, de kan lika gärna synas i "Let's dance".

 

TV4 startades en gång med fokus på lokala nyheter, en del av kanalens existensberättigande: public service med reklam. I dagens urvattnade direktiv sägs ingenting alls om lokal bevakning. Hallå där, riksdagen! Vad beror det på?

Detta är bara kulmen på vanvården av den lokala journalistiken, där Sverige har varit världsledande. Att det är en demokratisk katastrof vet alla, men ingen vet vad man ska göra åt saken.

TV4 traskar patrull efter Mittmedia och Stampen. Mittmedia likriktar sina tidningar längs Norrlandskusten, till den grad att utarmning hotar.

 

Snart lika illa inom Hjörne-dominerade Stampen. Man skojade om koncernens glupande hunger på tidningstitlar. Stampen förköpte sig på Centerpressen och Promedia med flaggskeppen Nerikes Allehanda och VLT. Viktiga tidningar som räckt åt hela Mellansverige. Stampen sög upp märgen och spottade ut benen, som jätten i folksagan. Klappar sig på magen där bonusen jäser.

Det duger inte. Vad innebär det när den redaktionella mångfalden försvinner och den kritiska massan minskar? Var går smärtgränsen när samtalen tystnar?

Ingen av de jättelika ägarna har några publicistiska visioner. Kritik bemöter de med en rapning.