Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kryp in i den här kärleksbubblan

"Mödrarnas söndag".
MÄSTERLIG. Graham Swift har skrivit årets bästa bok.Foto: JANUS VAN DER EJINDEN
Therese Bohman.Foto: THEO ELIAS LUNDGREN

Therese Bohman läser ett omistligt passionsdrama om klass: "Mödrarnas söndag" av Graham Swift.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det finns tillfällen i livet som liksom ligger utanför verkligheten, bubblor i tiden då tillvaron för en stund känns sannare än annars. Den bästa typen av bubbla är den som utgörs av en stark, kanske oväntad intimitet mellan två personer, en intimitet som bara finns just där och då. I den riktiga verkligheten har den ingen legitimitet, för den verkliga verkligheten utgörs av enklare berättelser där det är ordning och reda på känslorna och relationerna.

Graham Swifts ”Mödrarnas söndag” börjar i en sådan bubbla, en het dag i slutet av mars 1924. I ett sovrum på ett engelskt gods ligger hembiträdet Jane Fairchild i sängen och ser sin älskare klä på sig. Snart ska han bege sig ut i den verkliga verkligheten, i vilken han ska åka och träffa kvinnan som han ska gifta sig med.

 

LÄS MER: Varför litar inte SVT på lusten att lära?

 

Denna dagen ett liv

Jane, som är ledig i några timmar till (Mödrarnas söndag var den dag på året då hushållspersonal befriades från sina sysslor och i de flesta fall hälsade på sina föräldrar), ska sedan sätta sig på cykeln och bege sig i väg för att förbereda kvällsmaten. Och trots att romanen egentligen utspelar sig under denna enda – och, ska det visa sig, ödesdigra – dag, vecklar den så småningom ut sig till att rymma ett helt liv och hela 1900-talet, och därtill en berättelse om hur livet blir som det blir, om hur en hushållerska blir författare, om vad som egentligen är möjligt att skriva.

Det är också en berättelse om klass – det blir automatiskt så när man skriver om herrskap och tjänstefolk – men lika mycket en skildring av hur status mellan människor kan växla, hur de outtalade reglerna för vem som har rätt att göra vad i en relation kan pendla fram och tillbaka och hur känslor har sina egna maktstrukturer.

 

LÄS MER: Rädda Biologiska museet 

 

Det lilla blir det stora i "Mödrarnas söndag"

Kanske älskar jag ”Mödrarnas söndag” mest av allt för att jag kan identifiera mig så fruktansvärt mycket med huvudpersonen, men det är en väldigt privat anledning till att tycka om en bok, och antagligen ingenting man bör skriva i bokrecensioner.

I stället tänker jag att den – utöver att antagligen vara vårens bästa roman – kan tjäna som en påminnelse om litteraturens förmåga att skildra allt det där lilla, i ett större sammanhang obetydliga, som samtidigt är det viktigaste som finns eftersom det är summan av allt detta som utgör ett liv. Jag har tänkt det på senaste tiden, när alla i min tyckonomifilterbubbla i Stockholm gång på gång deklarerar sitt engagemang i det oroande världsläget. Att läsa Graham Swift får det att för en gångs skull framstå som banalt, eftersom man inser att oavsett vem som är president i USA kommer det viktigaste, det verkligt omskakande, i enskilda människors liv fortfarande att vara några timmars världsfrånvänd intimitet.

 

ROMAN

Graham Swift

Mödrarnas söndag

Översättning Hans-Jacob Nilsson

Albert Bonniers, 154 s.

 

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman, "Aftonland" (Norstedts), nominerades till Augustpriset.